Vad är skillnaden mellan förebyggande och främjande?

Skillnaden mellan förebyggande och främjande: Risk vs resurs

Att förstå den grundläggande skillnaden mellan förebyggande och främjande arbete förhindrar missförstånd vid planering av åtgärder. Felaktiga prioriteringar medför risker för ineffektiva insatser och missade utvecklingsmöjligheter. Kunskap om dessa begrepp säkrar att resurser styrs rätt för att uppnå hållbara resultat och stärka individer.

Vad är skillnaden mellan förebyggande och främjande?

Skillnaden mellan förebyggande och främjande arbete handlar om utgångspunkten: främjande insatser fokuserar på att förstärka det friska och positiva för alla, medan förebyggande arbete syftar till att undanröja kända riskfaktorer och hinder för att förhindra problem innan de uppstår. Enkelt uttryckt handlar det främjande arbetet om vad vi vill ha mer av, och det förebyggande om vad vi vill undvika.

Begreppen har en central roll i skollagen, där det tydligt slås fast att elevhälsans insatser främst ska vara förebyggande och hälsofrämjande.
Men i skolans stressiga vardag blir det lätt så att de akuta, åtgärdande insatserna slukar all tid. Att förstå den praktiska skillnad på främjande och förebyggande åtgärder är helt avgörande för att skapa en hållbar lärmiljö.

Det kan kännas som en akademisk lek med ord. Men det är en märkbar skillnad på hur målen formas i praktiken.
När vi pratar om hälsa och trygghet i skolan tenderar vi att blanda ihop att röja undan problem med att faktiskt bygga upp styrkor. Låt oss titta närmare på hur dessa strategier skiljer sig åt.

Främjande arbete: Att förstärka det som fungerar

Det främjande arbetet (också kallat det salutogena perspektivet) tar inte sin utgångspunkt i ett problem, utan i att utveckla och stärka befintliga friskfaktorer. Målet är att skapa en miljö där alla individer kan utvecklas optimalt, oavsett om det finns konkreta hot mot hälsan eller inte.

Det handlar om universella insatser som riktar sig till precis alla på skolan, utan förutbestämd anledning.

Under mina år i skolverksamheter har jag märkt hur svårt det kan vara att hålla fast vid det främjande spåret. Det är mänskligt att vilja släcka bränder först.
Men om vi bara fokuserar på att laga det som är trasigt, missar vi att bygga upp den där grundläggande motståndskraften som gör att eleverna faktiskt mår bra i längden.

Exempel på främjande insatser i skolan: Relationsbygge: Att pedagoger och elevhälsa aktivt skapar starka, tillitsfulla band till alla elever i den dagliga undervisningen.

Delaktighet och inflytande: Att ge eleverna ett genuint utrymme att påverka sin arbetsmiljö, vilket ökar känslan av sammanhang (KASAM).

Värdegrundsarbete: Att hålla regelbundna diskussioner kring normer, respekt och inkludering som en naturlig del av schemat, inte bara efter en kränkning.

Förebyggande arbete: Att undanröja risker och hinder

Förebyggande arbete (det patogena perspektivet) har ett tydligt fokus: att identifiera kända riskfaktorer och agera för att förhindra att problem eller ohälsa uppstår.
Här finns det en konkret måltavla eller ett specifikt problemscenario som man vill undvika. Det handlar om att bygga skyddsmurar kring eleverna innan hotet blir verklighet.

Jag minns ett projekt där vi märkte att frånvaron sköt i höjden vid övergången till högstadiet. Istället för att vänta på att eleverna skulle stanna hemma, kartlagde vi riskfaktorerna tidigt.
Men det är lätt att fastna i enbart det förebyggande arbete skola tankesättet. Om man bara letar efter risker blir hela verksamheten defensiv.

Exempel på förebyggande insatser i skolan: Närvaroarbete: Att ha tydliga rutiner för att upptäcka och reagera på tidig, upprepad ströfrånvaro innan det utvecklas till långvarig problematik.

Anpassningar i lärmiljön: Att tidigt sätta in pedagogiska stödstrukturer i klassrummet för att förhindra att elever hamnar på efterkälken.

Riktade trygghetsvandringar: Att tillsammans med eleverna identifiera fysiska platser på skolgården där otrygghet eller kränkningar riskerar att ske, och åtgärda belysning eller vuxennärvaro där.

Varför balansen mellan främja och förebygga ofta brister

Trots skollagens tydliga direktiv om att elevhälsan främst ska arbeta förebyggande och hälsofrämjande, visar verkligheten en annan bild. En omfattande krisrapport från skolans värld visar att i en genomsnittlig klass med 25 elever uppskattar lärarna att minst 7 elever har stora utmaningar.
Den enorma tyngden gör att resurserna dräneras.

Det leder till att drygt sju av tio lärare regelbundet tvingas ägna värdefull tid åt elevernas psykiska mående, omsorg och tillsyn. Det är arbetsuppgifter som egentligen faller under elevhälsans bord.
När skolan befinner sig i ett konstant akutläge blir det svårt att motivera ett fokusskifte mot främjande och förebyggande arbete skollagen, eftersom de akuta behoven ständigt måste gå först.

Det blir en ond cirkel. Mindre tid till det främjande arbetet leder på sikt till fler akuta ärenden. Men det finns sätt att vända skutan.

Direkt jämförelse: Främjande kontra förebyggande

Främjande arbete (Hälsofrämjande)

1. Alla elever på skolan, utan undantag.
2. Kontinuerligt och långsiktigt, utan att ett problem har uppstått.
3. Att bygga styrkor, resurser och generell motståndskraft.
4. Salutogent fokus – vad skapar hälsa och framgång?

Förebyggande arbete

1. Alla, men ofta med extra fokus på identifierade riskgrupper.
2. Proaktivt inför ett hot eller en känd sårbar fas.
3. Att förhindra specifika problem, risker eller hinder.
4. Patogent fokus – vad orsakar ohälsa eller misslyckande?

Huvudmannens utmaning: Från akuta brandkårsutryckningar till systematiskt trygghetsarbete

rektor Anders på en grundskola i en mellansvensk kommun brottades med en tuff skolmiljö där elevhälsoteamet lade nästan all sin tid på individuella, akuta kriser. Lärarna kände sig ensamma med växande konflikter i klassrummen, och det fanns en stark misströstan över att de fina orden i skollagen aldrig landade i verkligheten.

Första försöket att lösa detta var att schemalägga extra anpassningar för alla elever som visade varningstecken på svårigheter. Resultatet blev en administrativ mardröm där lärarna drunknade i pappersarbete, samtidigt som klyftorna och oron i klassrummen snarare ökade.

Efter en period av samvetsstress insåg Anders och hans specialpedagog att de hade fokuserat helt felaktigt på att enbart dämpa symtom. De behövde flytta fokus till att bygga upp klassrumsklimatet från grunden och involvera eleverna aktivt i att skapa gemensamma normer.

Genom att införa ett strukturerat årshjul för främjande värdegrundsarbete och avlasta lärarna genom att låta elevhälsan hålla i regelbundna trygghetsforum, förändrades skolan märkbart över ett läsår. Konflikterna minskade, studieron förbättrades, och teamet slutade att enbart fungera som en akut brandkår.