Hur diagnostiseras språkstörning?

Att diagnostisera språkstörning: En komplex process, särskilt för flerspråkiga barn

Språkstörning, eller specifika språkstörningar (SSL), är en komplex diagnos som kräver noggrann bedömning. Det finns ingen enkel testmetod, utan diagnostiken är en process som involverar flera olika aspekter av språkförmågan. Dessutom blir utmaningarna betydligt större när det gäller flerspråkiga barn, där risken för både felaktig diagnostisering (både under- och överdiagnostisering) är betydligt högre.

Viktigt att komma ihåg: en språkstörning diagnostiseras endast om svårigheterna är tydliga på alla språk eleven behärskar. Detta är avgörande för att skilja mellan en språkstörning och språkliga svårigheter som beror på bristande exponering eller begränsad språkinlärning i en eller flera språk. Ett barn som har svårigheter i svenska men flytande behärskar sitt modersmål har sannolikt inte en språkstörning.

Hur går diagnostiken till?

Diagnostiken av språkstörning involverar en multidisciplinär approach, ofta med deltagande från logoped, lärare och ibland även andra specialister som psykolog eller läkare. Processen inkluderar vanligen följande:

• Observationer: Lärare och föräldrar ger värdefull information om barnets språkliga utveckling och beteende i olika situationer. Observationer i olika miljöer, som lek, klassrum och hem, ger en helhetsbild.
• Språkliga tester: Standardiserade språktester används för att bedöma olika aspekter av språket, såsom fonologi (ljud), grammatik (syntax och morfologi), semantik (ordförråd och förståelse) och pragmatik (socialt språkbruk). Testerna anpassas efter barnets ålder och språkliga bakgrund.
• Samtal och intervjuer: Samtal med barnet och dess föräldrar ger information om barnets språkliga historia, eventuella tidigare problem och den sociala miljön. Det är viktigt att få en bild av hur barnet använder språket i vardagen.
• Analys av språkprover: Språkprover, som spontana samtal eller berättelser, analyseras för att identifiera eventuella avvikelser i språkstrukturen och användningen.
• Uteslutning av andra diagnoser: Det är viktigt att utesluta andra orsaker till språkliga svårigheter, såsom hörselnedsättning, intellektuell funktionsnedsättning eller autism.

Utmaningar vid diagnostisering av flerspråkiga barn:

Flerspråkiga barn ställer extra höga krav på diagnostikerna. Det krävs expertkunskap i olika språk och en djup förståelse för hur språkinlärning och språkutveckling ser ut hos flerspråkiga individer. Några specifika utmaningar inkluderar:

• Språklig överlappning: Svårigheter i ett språk kan påverka andra språk, vilket kan göra det svårt att avgöra om det rör sig om en språkstörning eller en konsekvens av begränsad exponering i ett specifikt språk.
• Kulturella faktorer: Kulturella skillnader i kommunikationsstil kan påverka bedömningen.
• Tillgång till expertis: Det kan vara svårt att hitta logopeder och andra specialister med expertkunskap i flera språk.

Slutsats:

Diagnostisering av språkstörning är en komplex process som kräver en noggrann och individanpassad bedömning. För flerspråkiga barn är det av yttersta vikt att diagnostiken tar hänsyn till barnets språkliga bakgrund och att den utförs av personer med relevant expertis. En korrekt diagnos är avgörande för att barnet ska få rätt stöd och intervention.