Är adhd en NPF-diagnos?

Är ADHD en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning (NPF)? Ja, absolut.

Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (NPF) är en samlingsbeteckning för en grupp av tillstånd som påverkar hjärnans funktion och därmed individens beteende, kognitiva förmågor och sociala interaktioner. Dessa tillstånd är inte sjukdomar i traditionell mening, utan snarare variationsformer inom den neurologiska utvecklingen. Och ja, ADHD (Attention Deficit Hyperactivity Disorder, eller uppmärksamhetsstörning med hyperaktivitet och impulsivitet på svenska) är definitivt en av dessa NPF-diagnoser.

Det är viktigt att betona att ADHD inte är en diagnos man “får” eller “blir av med”. Det är en neurobiologisk skillnad som påverkar hur hjärnan reglerar uppmärksamhet, impulskontroll och aktivitet. Detta innebär att individer med ADHD ofta upplever utmaningar inom dessa områden, men det betyder inte att de är mindre kapabla eller värdefulla. Tvärtom, många personer med ADHD besitter unika styrkor och kreativitet.

Att inkludera ADHD under NPF-paraplyet är centralt för att förstå hur diagnosen manifesterar sig och för att erbjuda rätt stöd. Precis som andra NPF-diagnoser, påverkar ADHD individer på olika sätt och i varierande grad. Vissa kan ha framträdande problem med ouppmärksamhet, andra med hyperaktivitet och impulsivitet, och många upplever en kombination av dessa symptom.

Det är också viktigt att påpeka att en ADHD-diagnos ofta samförekommer med andra NPF-diagnoser, såsom autism, Tourettes syndrom eller specifika inlärningssvårigheter som dyslexi eller dyskalkyli. Dessa kombinationer kan ytterligare komplexifiera behovet av individanpassade stödåtgärder.

Att förstå att ADHD är en NPF-diagnos är avgörande för att motverka stigmatisering och för att främja en inkluderande miljö i skola, på arbetsplatsen och i samhället i stort. Genom kunskap och förståelse kan vi skapa förutsättningar för personer med ADHD att utvecklas och nå sin fulla potential. Fokus bör ligga på att identifiera och tillhandahålla det stöd som behövs för att kompensera för de utmaningar diagnosen kan medföra, snarare än att fokusera på “fel” eller “brister”. Det handlar om att se individens styrkor och anpassa omgivningen efter individens behov.