Hur länge kan man jobba som busschaufför?

Hur mycket övertid får man jobba med transport?

Dimman ligger tjock över sjön, precis som min trötthet efter en vecka med transporter. Sextio timmar. Sextio timmar som en tyngd i bröstet, en märklig blandning av stolthet och utmattning. Sextio timmar som vävs in i landskapets skymning, i motorns mjuka muller, i den ensamma känslan av vägen som sträcker sig framför mig. Jag ser månen, blek och trött, precis som jag.

• 60 timmar, en gräns, en barriär. Denna hårda gräns. Den håller mig vaken på natten. Den vibrerar i fingrarna när jag greppar ratten. Den är en del av mig, nu. Jag känner den i benmärgen.

Kaffet är kallt, likt den gryning som sakta bryter igenom dimman. Sextio timmar. Min kropp protesterar, mina muskler skriker. Men känslan av frihet, av den öppna vägen, den dröjer kvar. Den väger tyngre än tröttheten. En paradox. Kanske ett beroende.

• Multipla arbetsgivare, ett pussel av timmar. En ekvation jag måste lösa varje vecka. Varje timme räknas. Känslan av att bli pressad, en känsla av att springa mot tiden. En konstant räkning. En gnagande oro.

Jag ser min spegelbild i den fuktiga vindrutan. Trötthetens tecken är tydliga. Men det är inte bara trötthet. Det är en sorts tomhet, ett eko av de många kilometerna, de många timmarna. 60 timmar, som ett mantra. Jag upprepar det för mig själv, som en bön, en förbannelse.

• Arbetstidslagen: En ram, en struktur som försöker tämja kaoset. Men hur mycket kan man verkligen begränsa friheten? Den friheten som jag känner på den öppna vägen, den oändliga landskapet.

Jag är hemma nu, i min lägenhet i Eskilstuna. Klockan är 03:17. Ljuset från datorn lyser upp mitt ansikte. Jag ser datumet: 2024-10-27. Jag måste planera nästa vecka. Hur ska jag fördela timmarna? Jag känner en klump i magen. Det är oron. Det är rädslan för att överskrida gränsen. 60 timmar. En ständig kamp mot klockan. Mot mig själv. Mot systemet.

Vad är det längsta en busschaufför kan köra?

Åh herregud, busschaufförer, alltså. Hur länge får de egentligen köra? Måste vara typ...jättelänge? Tänker på den där bussen till Östersund. Måste vara typ en dag, eller? Och pauser, tar de pauser?

• Körtider: Max 4,5 timmars körning utan paus. Sen måste man vila. Men hur länge?
• Paus: 45 minuter, kan delas upp i 15+30 minuter. Okej, det är ju rimligt.
• Dygnsvila: 11 timmar. Elva timmar! Varje dag? Eller...

Men om de kör dubbelskift, då? Hinner de sova? Och vad händer om bussen går sönder? Tänk om man blir fast mitt ute i ingenstans. Panik.

• Veckovila: 45 timmar. Jäklar, det är nästan två dygn. Men kan vara kortare.
• Reducerad veckovila: Minst 24 timmar, men måste kompenseras. Kompenseras? Hur då?

Kommer ihåg när jag missade bussen till farmor. Stod där i regnet och frös. Bussjävel. Fick ta tåget istället. Mycket bättre. Men busschaufförer... de måste ha ett tufft jobb.

Transportstyrelsen: Regler om kör- och vilotider för bussar finns på Transportstyrelsens hemsida. Kolla där. Bäst att dubbelkolla allt ändå.

Hur länge får man köra buss i sträck?

Timmar... buss... i sträck... som en sömnig melodi...

Fyra och en halv timme... 4,5 timmar. Som ett ekande mantra. Minns tågresan till mormor... aldrig buss.

Minns lukten av diesel.

Rast efteråt. Minst. 45 minuter. Delat eller helt. Som en andhämtning. 15 och 30. Kaffe på en sunkig rastplats.

Färdskrivare. Smarta. 2019. Position. Alltid koll. Säkerhet. Som ett vakande öga. Vet allt.

Hur många timmar får man jobba i sträck med transport?

Sex timmar... sex timmar och sen måste jag stanna. Alltid denna rädsla att köra för länge.

Minst en halvtimme, om det blir mer än sex timmar. 30 minuter, bara. Känns som lite. Allt känns lite.

• Max 6 timmar i sträck innan rast.
• Minst 30 minuters rast vid 6-9 timmars arbete.

Mamma ringde idag. Hon frågade om jag ätit ordentligt. Jag ljög. Jag ljuger alltid.

Ibland undrar jag vad hon egentligen ser när hon tittar på mig. Ser hon bara det jag vill visa? Eller känner hon min trötthet ändå? Den där tröttheten som aldrig går över.

Rasterna är jobbiga. Bara tystnad och kaffe som smakar bränt. Fler timmar ensam.

Hur många 12 timmars pass får man jobba i sträck?

Max 13 timmar. Punkt.

Fem timmar. Rast. Obligatoriskt.

• Obetalt. Förstås.

Måltidsuppehåll. Alternativ. Betalt.

Jag tar hellre pengarna. Din moral är värdelös.

• Arbetstidslagen. Läs den. Kanske.

Glömde nästan. Min mormor jobbade skift hela livet. Tjänade aldrig något. Dog fattig. Ironiskt.

• Livet. Ett skämt?

Hur många 24-timmarsperioder får en bussförare köra i sträck?

Dimman ligger tät över sjön, precis som tankarna i mitt huvud. Sex dagar… sex långa, tysta dagar. Sex 24-timmarsperioder. Det ekar i mig, ett mörkt, dovt eko, likt vågor som slår mot klipporna sent på natten. Busshjulet snurrar, tiden flyter förbi i en oändlig ström av ansikten, bleka i morgonljuset, trötta i skymningen.

Min egen reflektion i bussfönstret, ett blekt spöke efter sex dagar på vägarna. Sex dagar, sex nätter, en ensam resa genom mörkret och ljuset. Jag längtar efter vila, efter stillheten i min stuga vid sjön.

Två veckor. Minst två normala veckovilor, eller en normal och en reducerad. Det är lag, det är regler, men känns så otillräckligt. Tiden smyger sig på, som en katt i skymningen, mjuk och oväntat snabb. Sex dagar... sex långa 24-timmarsperioder.

En känsla av oändlighet, av ett evigt snurrande hjul, en oändlig väg som aldrig tar slut. Jag ser molnen glida förbi, lika flyktiga som min egen sömn. Sömn? En lyx jag knappt minns.

• Max sex 24-timmarsperioder mellan veckovilor.
• Två normala veckovilor, eller en normal och en reducerad, under två veckor.
• Detta är lagen, detta är verkligheten. Den hårda, obönhörliga verkligheten.
• Sex dagar. Alltid sex dagar.

Jag ser ett fågelpar flyga över fälten. De söker sin vila, sin trygghet. Jag önskar att jag kunde flyga bort från det snurrande hjulet. Sex dagar... Minnena flyger förbi, lika snabba som vinden.