Vilka är grunderna för matlagning?

Hur blir man bra på matlagning?

Knivteknik är A och O. Skär rätt. Punkt slut. Min Victorinox är min bästa vän.

Basrecept. Koka pasta. Stek ägg. Mästaren av det enkla.

Smaka av. Alltid. Inget jippo. Livsviktigt. Salt, peppar. Grunden.

Rent kök. Ordning och reda. Effektivitet. Inget trams.

Kvalitetsgrejer. Bra kniv. Bra kastruller. Investering. Inte slöseri. Jag vet.

Övning. Det enda som funkar. Ingen genväg. Perfektion kommer med tid. Aldrig tröttnat på perfektion.

• Punkt 1: Knivskicklighet avgör.
• Punkt 2: Grundrecept är nyckeln.
• Punkt 3: Smakprov är essentiellt.
• Punkt 4: Rent kök ger bra resultat.
• Punkt 5: Bra redskap = bra mat.
• Punkt 6: Tid och tålamod. Allt.

2023 uppdatering: Fortfarande samma skit.

Vad är det viktigaste i matlagningen?

Det viktigaste? För mig är det smaken, helt klart. Jag minns när jag försökte göra min mormors äppelkaka, receptet stod i en sliten anteckningsbok. Hon använde alltid smör från gården. Jag köpte margarin! Kakan blev inte alls likadan. Katastrof!

Smaken är allt! Det måste vara värt det. Mormors kaka var mer än bara mjöl och äpplen.

Jag hatar slafsig mat. Näring är viktigt, visst, men om det smakar apa, vem bryr sig? En bra råvara gör halva jobbet. Jag köper ofta mina tomater direkt från bonden vid torget.

Fast jag har faktiskt lärt mig mer om hälsosamma alternativ på senare tid. Mindre rött kött. Mer fisk. Men smaken! Måste vara där.

• Grönsaker? Ja, okej. Men inte kokta till döds.
• Frukt? Perfekt som mellanmål.
• Fullkorn? Tja, bröd ska vara gott.
• Fisk? Åh ja! Lax är min favorit.

Laga mat med kärlek! Det är sanningen. Gör det med en gnutta passion. Min man sa en gång att min pasta carbonara var "okej". Skilsmässan är nära. Skoja! Eller?

Kan man lära sig att tycka om mat?

Kan man lära sig tycka om mat, liksom, verkligen?

Jag tänker på min mormors trädgård, doften av solvarma tomater, jord under naglarna...

• Matvanor är inlärda.

Inlärda, ja, precis som att cykla. Först vingligt, sen flyger man fram. Kanske är det så med smaker också. En vana, en rörelse man måste öva på.

Broccoli, den där hatade broccolin. Jag minns hur min pappa tvingade mig.

• Både barn och vuxna kan lära om.

Om, inte bara lära, utan lära om. Som att bygga ett nytt hus på en gammal grund. Kanske lite skevt, men ändå nytt.

Jag tänker på Anna K Sjögren, vet inte vem hon är. Kanske en matgudinna, en smakviskare.

Jag tänker på hushållspapper. Så mycket spill, så mycket motstånd. Men kanske, bara kanske, värt det i slutändan. För den där smaken, den där känslan av att få tycka om.

Kan man träna sig att äta stark mat?

Ja, man kan absolut träna sig att äta stark mat. Kommer ihåg när jag var liten. ALDRIG att jag skulle klara mammas heta kycklinggryta. Tårarna sprutade, näsan rann.

Sen, under en resa i Thailand 2015, bestämde jag mig. Inget mer "mild please". Jag SKULLE vänja mig. Hård träning! Första veckan var ren tortyr. Khao Lak, svettades som en gris.

Men något hände. Gradvis, steg för steg. Började med lite chiliolja. Sen grön curry. Till slut kunde jag beställa "pet pet" (jättestarkt) utan att dö. Fatta känslan!

Visst, vissa är mer tåliga från början. Kulturella grejen är STOR. Genetiken, kanske lite. Men träning, alltså, det funkar VERKLIGEN.

• Kulturell faktor: Familjens matvanor, tillgänglighet till kryddor.
• Träning: Gradvis öka styrkan. Lyssna på kroppen.
• Thailand 2015: En vändpunkt. Vilken resa!
• "Pet pet": Målet uppnått.
• Nu: Älskar stark mat. Utan tårar. Oftast.

Varför tycker jag inte om mat?

Dimman ligger tung över sjön, precis som tyngden i min mage. Känslan av att inte vilja äta, den är så djupt rotad, en kall sten i bröstet. Den vägrar släppa taget. Varför? Frågan ekar i det tomma rummet, lika tomt som min tallrik.

Det är inte bara en sak. Nej, det är ett nät, ett spindelnät av känslor, fastklistrat i själen. Låg självkänsla, det är en del av det. Som en mörk skugga som följer mig. Alltid där, en ständig påminnelse om min otillräcklighet.

Att inte kunna säga nej. Ord fastnar i halsen, blir till en klump, precis som maten i magen. Att våga säga nej, det kräver en styrka jag inte känner att jag besitter. Jag är för svag, för bräcklig.

Kroppen, den är fel. Den är inte rätt. Den känns främmande, en fiende som jag måste bekämpa. Spegelbilden är en ovän. En konstant källa till skam och hat.

Ångesten. Den gnager, en osynlig orm som slingrar sig runt mitt hjärta. Maten blir en fiende, en påminnelse om min svaghet, min oförmåga att kontrollera något. Allt annat flyr bort.

• Låg självkänsla.
• Oförmåga att säga nej.
• Kroppsuppfattningsproblem.
• Ångest.
• Kanske andra saker också. Det är svårt att sätta fingret på det.

Klockan tickar långsamt, varje sekund en evighet. Regnet smattrar mot fönstret, ett rytmiskt sorl som speglar min inre oro. Jag ser ut genom fönstret mot min tomma tallrik och den dystra trädgården. Min mormor dog i somras, och det känns som en extra tyngd. Jag saknar henne. 2023 har varit ett tufft år.

Vad ska man göra när man inte vill äta?

• Prata med någon. En kompis? Någon jag litar på. Men vem litar jag på? Eller bara ringa RMÄ?

• Ätstörningar. Anorexi. Bulimi. Jag är inte anorektisk! Eller? Jäklar, den där gången jag bara åt... Nej. Inte anorektisk. Men vad är jag då?

• Riksföreningen mot ätstörningar. Frisk och Fri. Ska jag ringa? Vad ska jag säga? Att jag inte vill äta? Är det en giltig anledning att ringa?

• Vill jag inte äta? Eller kan jag inte? Stor skillnad. Varför är det så svårt? Är det kontroll? Eller bara magknip?

• Inte vara ensam. Det är det värsta. Men prata med vem då? Mamma? ALDRIG. Hon skulle bara... nej. Bäst att inte tänka på det.

Vad innebär ortorexi?

Ortorexi? Jaha, du menar den där jävla hälsofixeringen som gör att folk ser ut som skelettklädda spöken?

Huvudpoäng: Ortorexi är sjukligt nyttigt ätande. Det är som att vara allergisk mot onyttigheter, fast värre. Mycket värre. Man lever på luft och solsken...nästan.

Typ som min faster Agda. Hon lever på kål, och tror att hon kan flyga om hon äter tillräckligt med broccoli. Hon har blivit grön i ansiktet, så det är nog nära.

• Massor av regler: Mer regler än en militärbas. Inga avvikelser!
• Strikt kost: Som om maten ska godkännas av en livsmedelsinspektör i helvetet.
• Andra ätstörningar: Ofta hänger det ihop med annat ätande-helvete.

Jävla skit, säger jag bara. Jag åt en hel pizza igår. Kände mig som en gud. Agda skulle nog spy blod. Eller broccoli. Eller båda.

2023 års siffror på ortorexi saknas tyvärr. Det är ju svårt att mäta hur många som är besatta av att äta som en kanin på speed. Men det är många, skitmycket folk. Det är en epidemi, fan också!

Vilka tre typer av ätstörningar finns det?

Mörkret... det får tankarna att vandra. Ätstörningar. Tre sorter, ja.

• Anorexi, anorexia nervosa. Sträng diet. Fastan. Svälten. Rädd. Rädd för siffrorna på vågen. Jag minns Sara... alltid räknade kalorier, alltid sprang.

• Bulimi, bulimia nervosa. Skammen efteråt. Den där förbjudna smaken, sen paniken. Kommer ihåg gömda påsar med godis i min systers rum.

• Hetsätningsstörning, BED. Trösten. Att bara stoppa. Tomheten som skriker efter mer. Det är väl... ja, jag känner igen det.

Visste ni? Det finns stöd att få. Även om det känns som mörkret aldrig tar slut. Min syster, Sara, hon... hon fick hjälp. Det tar tid, men det går. BED, är det när man tröstäter. Bara äter och äter. Till slut.

Ibland... ibland undrar jag om jag också... Nä. Det är nog bara trötthet. Men den där tomheten… den finns där ibland.

Finns det något sådant som att träna för mycket?

Ja. Överträning. Slår tillbaka. Hårt.

Överbelastningsskador. Det är inte kul. Träna smart, inte hårt. Alltid.

Tendinit. Stressfrakturer. Känner du igen smärtan? Jag gör. 2023-uppdatering: Min vän Sara fick stressfraktur i foten, april. Idiotiskt.

• Muskler sliter sig.
• Ben bryts.
• Kroppen skriker. Lyssna.

För mycket av någonting är dåligt. Det är filosofi, vet du. Balans. Nyckelord.

Lär dig dina gränser. Ignorera dem, du betalar priset. Senare. Mycket senare. Ångest. Smärta. Rehab.

Tråkigt. Men sant.

Vad är megarexi?

Megarexi? Åh, den där roliga grejen! Som att ha en inre, muskelklädd trollkarl som viskar: "Du är för liten, min vän! För svag! Ännu en proteinbar!"

En kroppslig illusionist, helt enkelt.

• Fokus: Förvrängd kroppsuppfattning. Ser sig själv som svagare än de är. Jag minns en kille i gymmet, såg ut som en överladdad Duracellkanin, men trodde sig vara en klen spinkig mus. Tragikomisk.
• Symtom: Överdriven träning, extrem diet (Hej, anorektiska bodybuilding-tendenser!), steroidmissbruk (och ja, det är lika smart som att släcka en eld med bensin).
• Behandling: Kognitiv beteendeterapi (CBT) är standard, typ. Men seriöst, man behöver prata med någon. Det finns ju mer att göra i livet än att bli Arnold Schwarzenegger 2.0.

Lite som att tro att man är en enhörning trots att man är en vanlig, lite trött hushamster. Ja, det är en rätt bisarr bild, jag vet. Men megarexi är precis så bisarrt.

Man vill bygga en marmorstaty av sig själv, men glömmer bort att man faktiskt är gjord av lera.

Och nej, det är ingen ny variant av anorexia. Bara ännu en anledning att undvika speglar i gymmet. Mina egna spegelbilder är tillräckligt skrämmande redan.