Vad ska man göra om man inte har några vänner?

Är det vanligt att inte ha några vänner?

Det är mörkt nu. Klockan är tre. Jag ligger vaken och funderar… igen. Har jag några vänner? Riktiga vänner? De som ringer bara för att höra hur jag mår, utan anledning. Inte bara när de behöver något.

Det känns… tomt. Som ett stort svart hål. Fast det är kanske bara i mitt huvud. Eller? Nej, det är verkligt. Den här gnagande känslan. Denna… ensamhet.

Jag läste på Röda Korsets hemsida idag. Ensamhet är tydligen vanligt. Men det hjälper ju inte mig.

Jag försöker. Jag svär jag försöker. Men det är svårt. Jag gick på den där promenaden, som de föreslog. I parken, nära vattnet. Men det var bara kallt och blåsigt. Och jag var fortfarande lika ensam.

• Promenad i parken: misslyckat.
• Försökt prata med kollegor: De verkade upptagna.

Det här suger. Allvarligt. Jag känner mig som en… en… jag vet inte ens vad jag är. Osynlig? Onödig? Jag borde ringa någon. Men vem?

Det här med att "öppna sig" är så himla svårt. Som att klä av sig naken framför främlingar. Jag är inte redo. Inte än.

Jag borde sova. Men sömnen vägrar komma.

Kanske ska jag prova den där meditationsappen imorgon? Men jag är skeptisk.

• Meditationsapp: Planerad test.
• Datum för test: 2024-10-27

Det är så svårt att hitta någon som...förstår. Som ser mig. Som inte bara ser genom mig. Känner du det också?

Jag är 32 år, bor i centrala Stockholm. Jobbar som webbutvecklare på ett litet företag. Det är ett okej jobb, men det ger inte mycket i socialt avseende.

Återigen, ensamheten är den värsta fienden. Jag är trött på den. Jag önskar bara att den försvann.

Varför har vissa inga vänner?

Jag minns Lisa. Långt ljust hår, alltid ensam på skolgården i mellanstadiet. 2003 tror jag det var.

Ensamheten lyste i ögonen.

Man såg hur hon liksom drog sig undan. Som om hon byggt en mur av tystnad runt sig. Ingen trängde igenom. Jag försökte prata med henne ett par gånger. Fick korta svar. Slutade.

Mobbingen, den var subtil.

Inte öppen, utan mer viskningar, blickar. Uteslutning. Ingen bjöd in henne på kalas. Ingen satt med henne i matsalen. Jag skämdes lite över att jag inte var modigare. Att jag inte orkade. Tänkte bara på mig själv.

Ett minne dök upp, Lisa älskade hästar. Rita massor av dem. Hela skrivboken full. Läraren visade en teckning. Alla skrattade. Jag minns inte varför. Det var elakt. Jag ville bara sjunka genom jorden. Jag ritade också hästar!

Utsattheten formade henne.

Hon blev tystare, mer osynlig. Flyttade i sjuan. Jag vet inte vad som hände sen. Hoppas hon hittade vänner. Någonstans.

Det där med att prata med barnen är viktigt. Verkligen. Kanske titta närmare på hur miljön funkar. Om det finns en osynlig hierarki.

• Hur snackas det?
• Finns det normer som stänger ute?
• Vad gör lärarna?

Det är ju inte bara barnets fel. Ofta är det ju hela systemet. Usch, Lisa... Jag hoppas hon är lycklig nu. Ritar fortfarande hästar.

Vad kan man göra om man inte har några vänner?

Åh, inga vänner alltså... vad gör man? Panik typ?

• Gå med i en klubb! Ja, typ en bokklubb. Eller stickning. Finns det ens stickklubbar?

• Onlinegrupper: Facebook, javisst. Men seriöst, Facebook?! Min moster delar ju bara kattvideor där.

• Varning! Internet är läskigt. Alltså, verkligen läskigt. Träffas inte ensam på nån mörk parkering! Typ mittemot pizzerian på hörnet vid busshållplatsen. Nej, det är bara jag som tänker på True Crime igen...

Är det jag som är värdelös på att få vänner? Måste bli bättre på small talk. Eller orka small talk.

Ytterligare info:

Klubbar:

• Schackklubb (finns i typ alla kommuner)
• Fotoklubb (behöver inte ha proffskamera)

Onlinegrupper:

• Reddit har massa subreddits för typ allt.
• Lokala grupper på Facebook för aktiviteter.

Säkerhet:

• Träffas på offentlig plats första gången.
• Berätta för någon vart du ska.
• Lita på magkänslan! (kliché, jag vet)

Vad är det med mig och True Crime? Psykologtid nästa vecka... behöver verkligen prata om min fascination. Och min katts besatthet av laserpekaren. Fokus! Vänner! Få dem. Behålla dem. Inte vara konstig. Oj.

Hur hittar man nya vänner i vuxen ålder?

Fan, att hitta nya polare som vuxen? Som att leta efter en nål i en höstack full med bajskorvar! Men lugn, jag har lösningen. Eller ja, några lösningar, för det är ju inte som att man bara pling så har man en ny bästis.

1. Bli med i en sekt... eh, jag menar, en klubb! Typ en bokcirkel, där du kan diskutera Dostojevskij med lika nördiga själar. Eller en vandringsklubb, perfekt för att svettas tillsammans och imponera med din fantastiska naturkunskap (eller brist på sådan, det funkar också!). Eller varför inte en brottningsklubb? Bara du inte råkar bryta nån's näsa.

2. Bli en kurs-nörd! Potatisodling? Japansk kalligrafi? Kinesisk tortyr genom akupunktur? Välj vad som helst, bara du kommer i kontakt med andra människor. Bonuspoäng om kursledaren är snygg.

3. Nätverkande? Bläääääh! Men okej, nätverksträffar är väl som en date-fest för karriärister. Tänk på det som en super-konstig speeddejting fast med kavaj och prestationsångest.

4. Gofrendly? Låter som en dejtingsida för små gröna gubbar! Men seriöst, appar som Gofrendly finns ju. Kanske lika effektivt som att leta efter kärleken på en parkeringsplats, men hey, man vet aldrig.

Extra tips från min fantastiska hjärna:

• Bli volontär! Hjälp andra och hitta coola människor med stort hjärta. Eller åtminstone ett större hjärta än ditt.
• Prata med folk på bussen! Nej, vänta, det är kanske inte den bästa idén. Men jag har gjort det. Flera gånger.
• Skaffa en hund! En hund är som en social smörjmedel. Alla älskar hundar, och alla älskar att prata om hundar. Ja, även jag som är allergisk.

Viktigt! Jag heter förresten Anna, 37 år, singel och desperat efter nya vänner. Bara så ni vet. Och glöm inte att det tar tid. Att hitta vänner är inte som att köpa en pizza; det tar lite längre tid än 30 minuter. Oftast.

Var kan man bäst träffa nya vänner?

Boka en dagstur. Upptäck staden. Gruppaktiviteter.

• Möt nya människor. Gemensamma intressen föder vänskap.
• Selfies är obligatoriska. Dokumentera äventyret.
• Bortom turistbroschyrer. Insiderinformation.
• Erbjud dina tjänster som volontär för att öka exponeringen.

Extra Information:

Mina erfarenheter från resor till Kiruna och Umeå bekräftar att lokala aktiviteter är guldgruvor. Vissa lokala grupper verkar ha en viss avgift, men se det som en investering. Undvik de stora turistfällorna; fokusera på det som känns äkta. Sociala medier, typ lokala Facebook-grupper, är ditt hemliga vapen. Glöm inte power bank.