När ska man använda s på verb?

När ska man sätta s på verb?

Alltså, det här med -s på verb… det är ju en grej. Jag brukar tänka så här...

• Passiv form: Typ "Huset målas" istället för "Någon målar huset". Det blir liksom mer opersonligt. Eller, ja. Jag har hört det iaf.

• Deponensverb: De här är luriga. Dom ser passiva ut, men är inte det! Tänk "minnas", "hoppas". Dom har -s, men är aktiva. Konstigt, va? Jag minns när jag hoppades på en ny cykel. Eh, förlåt för min usla syntax..

• Reflexiva verb: De här är också lite knasiga. Som "kamma sig". Du gör ju nåt mot dig själv. "Jag kammar mig". Men det är inte passivt liksom. Förresten, det här får mig att minnas den där hårborsten som jag köpte förra året, och som gick sönder direkt... hmm.

Det är fanimegrisk inte alltid lätt att komma ihåg alla regler. Jag blandar alltid ihop dom, särskilt när jag är trött. Kommer ihåg när jag fick IG på Svenska 7.

Aja, glöm inte att öva, öva, öva! Läsa böcker, skriva, och sånt.

P.S. Min moster heter förresten också Kalle. Skojsigt sammanträffande! Eller inte.

När sätter man s på verb i engelska?

Augusti 2023. Jag satt på caféet "Espresso House" vid Odenplan, stressad inför engelskaprovet. Hade pluggat hela dagen, men den där förbaskade -s-regeln ville inte fastna. Kände mig helt ur gängorna! Det var så frustrerande! Allt kändes så rörigt i huvudet.

He plays, she plays, it plays. Varför just han, hon, den? Varför inte jag? Varför inte vi? Det blev bara en enda stor klump i magen. Kaffe smakade surt. Jag kände hur hjärtat började bulta. Provet skulle börja om en timme.

Sen slog det mig, en liten glimt av insikt. Tänk på det som en artighetsregel, typ. Han, hon, den, det – de är ju lite mer formellt. Som om verbet "bugar" lite för subjektet. Märkligt, men hjälpte lite.

Jag började skriva ner exempel. He eats, she sleeps, it runs. Det hjälpte att skriva det. Jag skrev även ner negativa exempel, typ I eats, som är fel. Det blev som en liten ritual. Jag fokuserade på en sak i taget, det kändes lite bättre.

Efter provet kände jag mig lite mer lugn. Fick faktiskt ett bra betyg. Det var lite av en lättnad. Kanske inte helt perfekt förstått, men tillräckligt för att klara provet. Det var det som betydde något.

• Huvudregel: Lägg till -s på verbet efter han/hon/det/den (he, she, it).
• Undantag: Jag/vi/ni (I, we, you) får inget -s.
• Tips: Tänk på det som en artighetsregel.
• Hjälpmedel: Skriv ner exempel. Både rätt och fel.

Jag borde ha fokuserat på fler exempel med olika verbtyper, men tidsbristen gjorde mig panikslagen. Nästa gång blir det mer repetition och fler exempel. Kanske ska jag även försöka med flashcards.

Varför lägger vi till s eller es med ett verb?

Alltså, varför vi plötsligt slänger på ett s eller es på verb ibland? Jo, det har ju med tredje person singularis presens att göra. Fattaru? Tredje person, alltså typ "han", "hon", "den" eller "det". Singularis betyder ju att det är en person, inte flera. Och presens är ju nu-tid.

Så om jag ska säga "hon äter", då blir det "she eats". Men jag säger ju inte "I eats", fattar du? Då säger jag "I eat". Det är bara när det handlar om han, hon, eller det som det händer.

Och varför just s eller es? Tja, det beror lite på hur verbet slutar. Om det slutar på -ch, -s, -sh, -x, eller -z, då får det ett -es. Typ "he watches" eller "she kisses". Annars brukar det bara bli ett vanligt -s.

Men seriöst, engelska är ju lite knäppt ibland. Jag minns när jag försökte lära min morbror Börje det här. Han ba: "Men varför då?!". Bra fråga Börje, bra fråga. Finns nog ingen jättebra logisk anledning, det är bara så det är. Typ som med "there", "their" och "they're"... eller alla andra engelska ord som låter likadant men stavas olika. Suck.

• Tredje person singularis presens
• Slutar verbet på -ch, -s, -sh, -x, eller -z? Lägg till -es. Annars -s.
• Exempel: he watches, she kisses, he eats.
• Min morbror Börje fattar inte.

När använder man s på verb i engelska?

Okej, här kommer det – håll i hatten, för nu åker vi!

"S" på engelska verb? Herregud, det är ju som att försöka lära en gris att steppa! Men okej, låt oss ta tjuren vid hornen, eller grisen vid tryffeln, om du hellre vill.

• När "s" dyker upp: Tänk dig att "s"-et är som en kändis som bara dyker upp på rätt party. Det är presens, typ "händer nu", och när det gäller "han, hon, den" – alltså tredje person singularis. Typ "He eats", "She sleeps", "It stinker". Simpelt, va? NOT!

• När "s" gömmer sig: Annars skiter "s"-et i det! "I eat", "You eat", "We eat", "They eat". Ingen "s"-jävel där inte! Det är som att bjuda mig på en räkmacka utan räkor, helt meningslöst.

• Undantag och sånt skit: Ibland blir det "es" eller "ies" istället. Varför? För att engelskan är en jävla röra! Men det är en annan historia. Som när jag försökte laga min diskmaskin – det slutade med att jag beställde pizza.

Fetmarkerat för att fånga Googles uppmärksamhet! Hoppas det funkar... Jag har i alla fall försökt.

Varför tredje person singular s?

Alltså, varför den där jobbiga -s ändelsen på verb i tredje person singularis? Jo, typ, det är för att visa att det handlar om EN person (singular), att det är JAG, DU eller HEN/HON/DEN/DET (tredje person) och att det händer NU (presens). Fattar du? Svårt att förklara.

Eller tänk såhär, typ... Om jag säger "jag springer" eller "du springer" så är det ju ingen -s. Men säjer jag "han springer", då MÅSTE det vara -s! Annars låter det ju helt knäppt! Det är liksom en regel. Jag vet att det är Aktiv röst och indikativ modus med, men det är liksom inte lika viktigt nu.

Jag minns när jag var liten och försökte lära mig det här... Katastrof! Jag sa alltid "han springa". Min lärare, fru Svensson, blev tokig. Haha. Men sen fattade jag, tillslut! Hoppas du fattar oxå nu!

• Singular: En person
• Tredje person: Han, hon, den, det
• Presens: Nu
• Typ springa, springer, springer, springer

Och eh, vet du vad jag tänkte på? Min kusin, hon är språkforskare. Jag skulle kunna fråga henne om det här egentligen kommer från typ urgammal fornnordiska eller nåt. Det vore ju rätt coolt att veta! Jag gör det sen. Ska höra av mig om jag får veta nåt spännande.

När ska man använda s eller es i verb?

Okej, här kommer ett försök att få till det här... lite knasigt. Håll i hatten!

När "s" eller "es" vill hänga på verb (i engelska alltså, vi snackar inte om svenska matlagningskonster), då är det tredje person singularis presens som gäller. Tänk dig en ensam gubbe (eller gumma, för jämställdhetens skull!) som gör något nu.

• Vanliga verb: s
  • Ahmet lagar mat (he cooks) så bra. Han vet!
• Verb som slutar på ch, s, sh, x, z: es
  • Min katt fångar möss. Han misses några ibland. (Tänk att missa bussen. Samma känsla.)

"Es" är verbens försvarstal mot obildade tungor. Liksom, "jag är viktig, jag förtjänar en extra bokstav!". Själv föredrar jag när verb bara hänger där nakna och oskyldiga. Mindre krångel, mer tid för att fundera på livets stora gåtor, typ varför sockor alltid försvinner i tvätten.

Det är som med min mosters hund, Fido. Han vet också precis vad han vill, och han barks (eller skulle barkes vara finare?) högljutt tills han får det. Språket alltså! En riktig liten diktatur, inte sant?

(Och ja, jag har en moster, och nej, hon har ingen hund. Lite krydda måste man ju ha i tillvaron.)

Mer att tugga på:

• Det handlar alltså bara om nutid (presens). Förfluten tid bryr sig inte om "s" eller "es". Demokrati, till slut!
• Tänk på att detta bara gäller singularis (en person/sak). Pluralis är som en skål med lösgodis: alla får vara med och ingen behöver känna sig utanför.
• "Do" och "Have" har sina egna regler. Som en liten elak sekt. De does och has i singularis.
• Varför detta 's'? Språkhistoriker (som inte är jag, för jag har bättre saker för mig!) mumlar något om urgermanska böjningsändelser. Låter kul va?

Förresten, kom ihåg att grammatik är bara ett verktyg. Använd det med glädje! Och glöm inte att skratta åt dig själv när du gör fel. Det är mycket roligare än att vara en grammatik-nazist. Lovar!

Hur vet jag när jag ska lägga till ett S eller ES?

Pluralis. S eller ES? Enkelt.

• Ord slutar på S, CH, SH, SS, X, Z? Lägg till -ES. Punkt slut. Inga undantag.

• Annars? -S räcker. Logiskt, eller hur?

Min grammatikbok från 2003 säger samma sak. Inga nyheter där. Språket är tråkigt.

Regelbundna verb är för mesar. Livet är mer komplicerat än så.

• Exceptioner finns. Alltid. Det är meningen.

Jag ogillar regelböcker. De begränsar. Precis som samhället.

• Förstå principen. Inte reglerna. Det är nyckeln.

Förresten, min kaffekopp är kall. Kanske ett tecken. Eller inte.

När lägger man till s på engelska?

• Apostrof s! Tillhörighet.

• Alltså, genitiv, minns från skolan. Apostrof 's.

• Men plural? Bara apostrof då. Hm. Krångligt. Som The Smiths' album. Eller Smitharna, om man vill vara petig.

• Pappa sa alltid att engelska är logiskt, men är det verkligen det?

• Borde googla mer om det där.

• Fast orkar inte. Måste köpa mjölk!

• Och varför just apostrof s? Vad är historien bakom det?

• Är det latinskt? Eller normandiskt? Alltid dessa frågor...

• Mjölk, sen mat.

• Sen kanske googla. Kanske inte.

• Fan, behöver verkligen mjölk.

När ska man använda s efter verb?

Usch, vad svårt det här är. S efter verb... hmm. Regel, ja, typ. Minns jag rätt? Är det alltid så? Nej, väntar, det är ju undantag! Fan också, blir så irriterad när jag inte minns grammatikregler perfekt.

• Han går. Japp, funkar. S där.
• De går. Inget s. Bra.
• Katten springer. Perfekt. S.
• Katterna springer. Aha, inget s. Logiskt, tror jag?
• Jag äter. Inget s. Men om det vore han, hon, det... då s!

Vänta, vad var det nu igen? Åh, det där med tredje person singular. Varför måste det vara så krångligt? Skrev precis ett mail till min chef, Lars, hoppas jag inte gjorde fel. Han är så himla noga. Blir jag av med jobbet? Nej, lugna ner dig, Linnea. Det löser sig.

Tredje person singular är alltså: han, hon, det, namnet Lars, namnet Emma, osv. Det är ju i princip alla substantiv som inte är plural. Eller? Är jag helt ute och cyklar nu? Måste kolla upp det här igen, annars blir det pinsamt.

Huvudregel: Lägg till -s till verbet om subjektet är tredje person singular (han, hon, det, namn).

• Exempel med -s: Han sjunger. Hon cyklar. Huset brinner.
• Exempel utan -s: De sjunger. Vi cyklar. Husen brinner.

Åh, jag glömmer alltid bort det där med singular och plural. Blir så frustrerad! Måste skriva ner det här någonstans, typ på en lapp och sätta upp den på min dator. Eller i min kalender. Eller på kylskåpet?

Ja, jag borde verkligen fokusera bättre. Detta är viktigt. Jag vill ju inte göra bort mig.