Hur vet man att någon är intresserad av en?

Alltså, hur vet man egentligen om någon verkligen är intresserad? Det där pirret i magen, den där lilla osäkerheten… jag känner igen det så väl. Man analyserar varenda liten blick, varje ord. Visst är det jobbigt ibland?

En sak som jag lärt mig, ofta den hårda vägen, är att leta efter engagemang. Frågar de om dina intressen? Som den där gången Johan (min kompis kompis) frågade mig om min besatthet av true crime-poddar. Han lyssnade faktiskt på ett helt avsnitt, bara för att kunna prata med mig om det sen! Det var ju… wow. Det kändes verkligen som han ville lära känna mig.

Och att dela med sig. Det är ju en sån sak. När någon vågar öppna upp sig, berätta om sina egna tankar och känslor, ja men då är det väl ett tecken? Eller? Tänk min gamla klasskompis Lisa, hon kunde prata om allt och inget med mig. Från hennes knasiga katt till hennes drömmar om att bli astronaut. Det skapade en sån närhet.

Sen har vi ju det här med att hitta gemensamma nämnare. Det behöver ju inte vara värsta grejen, liksom. Minns ni när jag träffade David? Vi upptäckte att vi båda älskar den där lilla sushistället nere på hörnet. Det kanske låter banalt, men det blev liksom en grej för oss. En liten, gemensam värld.

Det är ju så klart inte någon exakt vetenskap, det här med intresse. Men jag tror att det handlar om att se helheten. Lyssna på magkänslan. Och våga hoppas lite, även om det är läskigt. Eller hur?