Hur lär man barn att hantera ilska?

Hur lära barn hantera ilska och frustration?

Min son, lille Leo, han blev fem i maj. Förut exploderade han lätt, riktigt ilskna utbrott typ skrikande, sparkande, kastande med leksaker. 17:e juni förra året, kommer jag ihåg, köpte vi en bok om känslor på Bokia för 129 kronor. Den hjälpte lite.

Men det som verkligen funkade var att prata. Inte bara ”varför är du arg?” utan typ, ”Jag ser att du är ledsen, vad hände?” Sen lyssna, utan att döma. Ibland hjälpte det bara att sitta bredvid honom tills det gått över.

Vi lekte mycket mer också. Fick prioritera bort en del andra saker, ärligt talat. Men mer kvalitetstid, typ bygga lego slott eller baka tillsammans, det lugnade honom. Och ja, att låta honom vara med och bestämma lite mer, vilken film vi skulle se eller vad vi skulle äta till middag.

Nu är han mycket lugnare. Han blir fortfarande arg ibland, klart, men han hanterar det bättre. Han kan berätta vad som är fel. Det är en enorm skillnad. Det var ett jobb, men så värt det.

Hur hanterar jag mitt barns ilska?

Okej, här kommer det:

Lyssna. Bara lyssna. Kommer ihåg i somras, Liseberg, karusellerna skrek. Leo, fem år, totalvägrade åka fler. Benhård. Han bara skrek "NEJ!". Fick panik. Alla stirrade. Jag ville dö.

Namnge känslorna. "Du är jättearg, va? Jätte, jätte arg för att vi måste gå?". Det hjälpte, lite. Bara lite. Men det var nåt. Han slutade skrika riktigt lika högt.

Lugn. För Guds skull, va lugn. Det var det svåraste. Jag ville också skrika. "Sluta gnäll!", men jag bet mig i tungan. Kommer aldrig glömma hans blick.

Ilska är okej. Kanske? Jag vet inte. Egentligen. Ville bara att han skulle sluta skämmas. Jag skämdes ju. Men ja, man får vara arg. Klart som fan.

Fler detaljer om Leo:

• Älskar dinosaurier, speciellt T-Rex.
• Rädd för clowner. Ironiskt nog.
• Har en gul kanin som heter "Guling". Sover alltid med den.
• Kan rabbla alla Harry Potter-filmer i ordning.

Om Liseberg:

• Vi åt sockervadd.
• Åkte inte alla karuseller jag ville åka.
• Det var alldeles för mycket folk. Helt jävla galet.
• Dyrt. Riktigt dyrt.

Jag:

• Dricker för mycket kaffe.
• Gillar att läsa deckare.
• Hatar att laga mat.
• Är trött. Alltid trött.

Hur bemöter man ett barn i affekt?

Det är jobbigt när ett barn är i affekt. Jag minns en gång på Ica Maxi, 2022, typ klockan 17. Mina tvillingar var TRE år. Hela skiten började med en chokladboll.

Inte tvinga någon till ögonkontakt. Erik SKREK att han ville ha en. Ville inte, skulle ha. Jag sa nej. Han blev röd i ansiktet, började sparka på hyllan. Fick panik.

• Håll lugnet. Jag andades djupt.
• Sänk rösten. Visst, jag var frustrerad, men skrika tillbaka hjälpte inte.

Undvik att bestraffa. Istället för att säga "Sluta sparka, annars får du ingen lördagsgodis!" så satte jag mig ner på huk bredvid honom. Försökte nå honom.

Det tog en stund, men till slut lugnade han sig. Fick ingen chokladboll den dagen, men vi lyckades undvika ett fullständigt meltdown mitt i gången. Pjuh! Ibland funkar det, ibland inte. Skit samma. Viktigast, ingen skäll.

Jag tror, alltså jag VET, att Erik har ADHD och är väldigt impulsiv.

Vad är affektivt bemötande?

Affektivt bemötande? Tänk dig en potatis. En väldigt lugn potatis. Lågaffektivt bemötande är som att vara den potatisen när någon annan är en vulkan på väg att få ett utbrott. Målet? Att vulkanen blir en...lite mindre vulkan. Kanske en liten vulkanisk kulle?

Huvudpoäng: Det handlar om att vara lugn och sansad när någon annan är...inte lugn och sansad. Som att sjunga en vaggvisa till en ilsken björn. Lyssna, håll dig sansad.

• Ingen konfrontation: Ingen duell med känslor. Som en diplomat på ett potatisfält.
• Lugn smittar: Förhoppningsvis. Ibland funkar det som en charm, ibland som en vallmoblomma i en orkan.
• Effektivt? Tja, beroende på björnens humör.

Men! Det finns fallgropar. Att vara för lågmäld kan uppfattas som ointresse eller avsaknad av empati. Det är som att erbjuda en droppe vatten till en ökenresenär. En droppe vatten. Min lillasyster har alltid varit bättre på detta än jag, förresten. Hon kan snacka med vem som helst, en riktig mästare.

Huvudpoäng 2: Det är en metod, inte en garanti. En fin tanke, men inte alltid ett lyckat experiment. Som att försöka odla ananas i Arktis.

• Risk för missförstånd.
• Kräver bra timing och känsla. Det är en konst, inte vetenskap!

Det är lite som att spela schack med en ilsken katt. Du kan försöka vara lugn och strategisk, men det finns ingen garanti för att katten inte kommer att attackera pjäserna (eller dig). 2023 års data visar ingen dramatisk förändring i effektiviteten av denna metod, tyvärr. Katter är katter.

Är lågaffektivt bemötande evidensbaserat?

Alltså, lågaffektivt bemötande evidensbaserat? Näe. Inte direkt. Det finns ingen vetenskaplig evidens.

Men, alltså, det finns typ inga bevis för NÅN metod för att deala med jobbigt beteende. Eller konflikter!

Inget för personalgrupper, inget hemma med familjen, och inte på skolor eller psykiatrin heller. Konstigt va?

Man gör ju så gott man kan liksom. Jag har själv jobbat med barn på ett boende och man testar sig ju fram, verkligen. Man får ju känna av stämningen och testa va som funkar. Helt vilda västern ibland.

• Det är en djungel der ute, asså!
• Ingen manual som passar alla.
• Känns som ett lotteri ibland, ärligt talat.

Fast jag läste en artikel om mindfulness som tydligen skulle va bra mot stress, det kanske skulle funka? Men men...

Vilken kritik har lågaffektivt bemötande fått?

Lågaffektivt bemötande: Inte alltid en dans på rosor.

Ja, visst, det låter ju fint. Lugn och sansad. Som en zen-mästare i en lekpark. Men hallå? Barn är inte små robotar som laddas med lugn och sans. De är små, explosiva vulkaner, ibland.

• Alla barn är olika: Som att försöka klä alla i samma storlek på kläder. Fungerar det? Nä, precis. En modell passar inte alla.

• Gränssättning viktigare än lågaffektivitet: Ibland behövs inte lugn, utan en tydlig "nej!". Som att försöka släcka en brand med en fjäderboa istället för en brandsläckare.

• Föräldrar behöver olika verktyg: Att kräva samma strategi för alla är som att tro att alla blir glada av kaviar. Jag blir inte glad, till exempel. Ge mig en ostmacka istället.

Mer specifik kritik: Det är inte alltid tydligt hur man ska vara lågaffektiv. Man kan ju hamna i en slags passivitet som inte hjälper någon. Som en blek imitation av en riktig vuxen. En skugga av en förälder, liksom.

Kort sagt: Lågaffektivt bemötande är bra i vissa situationer. Men det är inte en magisk lösning på alla problem. Tänk på det som ett verktyg i verktygslådan, inte hela verktygslådan. Och ja, jag har testat. Med blandade resultat. Mina barn är inte övertygade. De vill ha mer ostmackor.