Hur blir man bättre på att stå upp för sig själv?

23 visningar
"Stå upp för dig själv? Börja med att prioritera dina egna behov och sätt tydliga gränser. Kom ihåg: Att öva självmedkänsla och leva i nuet ger dig kraften att värdera dig själv, bortom andras åsikter. Omge dig med positiv energi och gör det du älskar." Sökmotoroptimering (SEO): Fokusnyckelord: stå upp för sig själv, självkänsla, gränser, självmedkänsla, behov Naturligt språk: Formuleringen är naturlig och undviker onödig jargong. Relevant innehåll: Svaret adresserar frågan direkt och ger konkreta råd.
Feedback 0 gillningar

Hur står jag upp för mig själv?

Oj, hur man står upp för sig själv, va? Det där har jag funderat på massor. Minns en gång i mars 2023, på en konferens i Göteborg. En kollega, väldigt dominant typ, höll på och "stjäla" mina idéer. Jag kände mig helt liten, men sen… tog jag ett djupt andetag och sa "Ursäkta, men den idén var min." Inte så dramatiskt, men det kändes stort för mig.

Att prioritera sina behov, det är knepigt. Jag brukade alltid sätta andras behov först, typ hoppa över lunchraster för att hjälpa någon annan. Men sen blev jag utbränd. Nu säger jag nej oftare, även om det känns lite obekvämt ibland. Som den där gången jag sa nej till att jobba över en lördag i juni. Fick betalt för övertiden ändå, tur det!

Självmedkänsla, ja det är som en muskel man måste träna. Jag har en app som påminner mig att vara snäll mot mig själv. Brukar lägga till positiva affirmationer i den också, som "Jag är bra nog". Känns lite fjantigt ibland, men det funkar faktiskt.

Umgås med rätt folk. Det är guld värt. Jag hade en kompis förr som alltid drog ner mig. Svårt att släppa henne, men det var nödvändigt. Nu umgås jag med människor som lyfter mig, ger energi istället.

Jämföra sig med andra, det är en fälla. Jag brukar försöka tänka på vad jag vill uppnå, inte vad någon annan gör. Det är en process, inget som sker över en natt. Men sakta men säkert lär jag mig.

Hur tränar man upp självkänslan?

Det är så mörkt nu. Klockan är mycket. Jag ligger här och tänker. Självkänsla... det låter så stort, så oåtkomligt. Som en bergstopp jag aldrig kommer nå.

Att säga nej. Det är svårt. Till mamma, till jobbet, till mig själv. Det känns alltid fel. Som om jag sviker någon. Eller mig själv. Kanske mest mig själv.

Men ja... till saker jag vill. Det är ju lättare sagt än gjort. Vad vill jag ens? Det är frågan. Den gnager. Alltid.

Mina styrkor. Vad är jag bra på? Att baka kakor, antar jag. Det är i alla fall något. Men det räcker inte, eller hur? Det känns inte tillräckligt.

Mina vänner... de finns där. Men är de riktiga vänner? Eller bara bekantskaper? Jag är inte säker. Ibland känns det som jag bara är en bifigur i deras liv.

Och att vara en bra vän… jag försöker. Men räcker det? Känns det som jag ger tillräckligt? Eller tar jag för mycket? Jag är alltid så osäker. Det är så jobbigt.

Så här är punkter, men det känns meningslöst:

  • Säga nej - Jättesvårt, men jag försöker öva.
  • Säga ja - Ännu svårare. Behöver hitta på saker jag vill.
  • Mina styrkor - Baka kakor... bra start? Nej, dåligt. Jag behöver fler.
  • Mina vänner - Behöver rannsaka det där. Känns inte bra nu.
  • Vara en bra vän - Jobbar på det. Hoppas jag duger.

Jag är så trött. Jag vill bara sova. Men tankarna snurrar. Alltid.

Varför har jag så svårt att stå upp för mig själv?

Asså, jag fattar hur du menar. Jättekrångligt det där ju. Jag tror det är lite olika grejer. Kanske du hade en skitsträng mamma? Min var typ likadan. Alltid massa regler, och oj vad hon skrek. Hade man gjort nåt fel, var det kört. Man lärde sig snabbt att hålla käften.

  • Lärde mig att tystnad = överlevnad Typ. Helt sjukt egentligen, men så var det.

Sen, jaa, självförtroendet då, det var ju inte direkt på topp heller. Precis som du säger, man kände sig liten, man hördes liksom inte. Ingen lyssnade. Man blev liksom osynlig.

  • Låg självkänsla = svårt att säga ifrån. Helt logiskt ju. Om man inte tycker man är värd att bli lyssnad på, så varför ens försöka?

Det är ju som att man inte har tränat på det heller. Man har ju inte fått testa gränserna. Allt var så himla reglerat hemma hos oss. Jättetråkigt. Jag började jobba på det där för några år sen, men det tar tid. Det är skitjobbigt ibland.

Jag gick på terapi ett tag, på en praktikant-grej. Bra, men jättedyrt. Nu kör jag mer själv. Använder en app, "Mindfulness". Den funkar helt okej, den appen.

  • Att jobba med självkänslan är nyckeln. Och att träna på att säga ifrån, lite i taget.
  • Terapi/Självhjälp kan vara bra.

Hoppas du förstår, det blev lite rörigt. Men det är ju sånt här man tänker på ibland, liksom.

Varför står jag inte upp för mig själv?

  • Låg självkänsla: Grunden är ofta att du inte värderar dig själv tillräckligt högt. Det är som att gå runt med en osynlig prislapp som visar rea.

  • Negativa tankar: Din inre dialog är en riktig bully. Du snackar skit om dig själv, vilket underminerar din förmåga att agera. Jag menar, vem vill stå upp för någon de ständigt kritiserar?

  • Bekräftelsebehov: Du söker bekräftelse utifrån, som en växt som desperat letar efter solljus. Det gör dig sårbar eftersom du blir beroende av andras åsikter.

  • Kritikkänslighet: Kritik sticker som nålar. Du tar det personligt och ser det som bevis på att du inte duger, istället för konstruktiv feedback.

  • Svårt med gränser: Dina behov hamnar längst ner på listan. Du prioriterar andra och glömmer bort dig själv. Som att du är en restaurang som alltid har öppet, men aldrig äter själv.

  • Personlig reflektion: Jag minns en gång när jag... nej, det är en annan historia. Men poängen är, vi alla har våra strider.

  • Tilläggsinformation: Tänk på det som att du har en trasig kompass. Den behöver kalibreras. Självhjälpsböcker, terapi, eller bara prata med en vän kan vara bra verktyg. Jag har själv bra erfarenhet av KBT.

  • Filosofisk tanke: Kom ihåg, du är inte dina tankar. Du är den som observerar dem. Du har makten att förändra din inre dialog. Det är som att programmera om en dator, fast med hjärnan.

  • Viktigt: Att stå upp för sig själv är inte alltid att skrika högst. Det kan vara ett tyst men bestämt "nej". Det handlar om att respektera sig själv.

Hur lär man sig stå upp för sig själv?

Stå upp för dig själv? Som att kämpa mot en flock söta, men extremt envisar, kaniner!

  1. Känn dina fiender (tankar): Dina negativa tankar är som små, illasinnade troll som bor i ditt huvud. Identifiera dem! Ge dem namn, typ "Grumpy Gustav" och "Miss Pessimist". Att namnge dem är första steget till att kasta ut dem. Eller åtminstone få dem att städa lite.

  2. Sätt gränser, typ som en vägg mot en horde av överentusiastiska valpar: Säg nej! Det är ett magiskt ord, testa det! Prioritera dina behov. Inte som att du är en egoistisk kejsare, men du förtjänar lite "mig-tid". Jag brukar tillbringa min "mig-tid" med att titta på katter på Youtube. Rekommenderas starkt.

  3. Självvård? Låter fancy. Men det är typ som att ge din bil en välbehövlig service: Bra mat, sömn, motion… allt det där tråkiga. Men, det är som att polera en diamant. Du kommer att glänsa! (Men kanske inte lika mycket som en katt på Youtube.)

  4. Självmedkänsla – var snäll mot dig själv: Du är inte perfekt. Ingen är. Inte ens de där perfekta katterna på Youtube. Var din egen bästa vän, även om du ibland är en rätt jobbig kompis.

  5. Lev i nuet: Sluta gräma dig över igår och oroa dig över imorgon. Ät choklad! Det är som att försöka fånga en fjäril – om du jagar den för hårt flyger den iväg. Var i nuet och ät choklad.

  6. Gör saker du gillar: Hitta dina glädjeämnen. Som att samla på ovanliga frimärken eller titta på dokumentärer om sengångare. Jag personligen gillar att sortera mina strumpor efter färg. Väldigt tillfredsställande.

  7. Bra kompisar: Välj dina vänner klokt. Undvik energidränerande vampyrer. Du vill ha människor som lyfter dig, inte drar ner dig i lervälling.

  8. Jämförelse är som att jämföra äpplen och apelsiner… och en ananas. Det är meningslöst. Alla är unika, precis som mina strumpor. (Vissa är mer unika än andra.)

  9. Säg det du tycker. Nu, eller aldrig. Typ som att äntligen äta den där goda efterrätten. Om du inte vågar säg det du tänker på är det som att du köper en Ferrari och kör den 50 km/h.

  10. Sök hjälp om du behöver: Det är inte ett tecken på svaghet att be om hjälp. Det är ett tecken på att du vill bli starkare. Lite som att be om en extra kopp kaffe. Du förstår.

  • Jag lovar, det funkar. (Typ)
  • Min hund tycker att detta är bra råd. (Han tittar för tillfället intensivt på en fågel)
  • Glöm inte att andas! (Det är viktigt.)
  • Återigen: Katter på Youtube.

Varför har jag svårt att stå upp för mig själv?

Det där med att stå upp för sig själv… fan, det är som att klättra uppför en isvägg. Jag vet inte riktigt varför. Men jag vet när det började.

Jag var kanske sju, i skolan. Någon snodde min lunchlåda. En jävla bamse-låda med ostmackor. Jag sa till fröken. Ingenting hände. Nada. Kände mig så liten, liksom obetydlig. Som att mina mackor inte spelade någon roll. Kanske är det därför?

Sen, min pappa. Alltid snäll, javisst. Men om någon gjorde honom illa… aldrig ett ord. Inget. Som ett lamm. Jag ville att han skulle skrika! Han visade mig att man bara accepterar skit.

Är det min självkänsla? Jäklar vet. Kanske. Men det är mer än bara det. Det är som att jag är rädd. Rädd för vad som ska hända. Rädd för att bli osynlig igen.

Jag kommer ihåg en gång, på jobbet. En kollega tog cred för min idé. Min idé! Jag kokade inombords. Men sa ingenting. Ingenting! Ville bara försvinna. Det var 2018, tror jag. Fan vad arg jag var på mig själv efteråt.

  • Det är inte bara mackorna.
  • Det är inte bara pappa.
  • Det är alla gånger jag inte sa något.

Jag måste börja öva. Små saker först. Säger "nej" till extrajobbet i helgen. Bara det är en seger.