Vilken nytta har du av lillhjärnan?

Alltså, lillhjärnan, va? Har ni någonsin tänkt på den lilla rackaren där bak? Jag menar, den jobbar ju på i det tysta, som en osynlig hjälte. Som en sån där superduktig koreograf som aldrig får stå i rampljuset, men som ser till att hela showen flyter på. Utan den… kaos! Tänk er mig, försöker dansa salsa. Utan lillhjärnan skulle jag nog se ut som en bläckfisk i en torktumlare.

Det är ju helt otroligt egentligen. Den styr ju liksom allt det där vi tar för givet. Att gå, att cykla, att skriva – ja, till och med att bara sitta upprätt utan att ramla av stolen! Minns ni när man lärde sig cykla? Alla de där vingliga försöken, innan det plötsligt bara klickade? Det var ju lillhjärnan som jobbade på högvarv där, som tränade in balansen, muskelminnet, alltihop. Och nu? Nu kan jag cykla och tänka på helt andra saker samtidigt, typ vad jag ska laga till middag. Magiskt, eller hur?

Jag läste någonstans att lillhjärnan innehåller typ hälften av hjärnans nervceller, fast den är bara en tiondel så stor. Hälften! Det säger ju en del om hur mycket jobb den lille krabaten faktiskt utför. Tänk om den skulle strejka, bara sådär? Jag skulle säkert inte ens kunna borsta tänderna utan att slå ut mig själv.

Sen är det ju det här med finmotoriken också. Att kunna trä nålen, spela piano, eller, i mitt fall, försöka applicera eyeliner utan att se ut som en panda. Allt tack vare lillhjärnan! Jag är verkligen, innerligt tacksam för den. En liten, tyst perfektionist, precis som jag tänkte från början. En riktig klippa. Vad skulle jag göra utan den? Seriöst, vad skulle jag göra?