Varför är hjärnan så känslig för förändring?

Varför är hjärnan så känslig för förändring? Åh, den lata, bekväma hjärnan! Jag fattar verkligen varför den sätter sig på tvären när man försöker få den att ändra sig. Tänk dig själv, att riva och bygga om hela Stockholm – ett gigantiskt projekt, helt galet! Precis så känns det för hjärnan, tror jag. Att skapa nya vägar, nya nervbanor, det är ju ett enormt jobb. Den vill ju bara susa fram på sina invanda motorvägar, de där välbeprövade rutinerna som sparar energi. Som när jag försökte lära mig spela gitarr… gud, vilken kamp! Hjärnan protesterade högljutt, det kändes som om den gjorde motstånd mot varje ackord. Jag var ju så van vid att bara sitta och scrolla på mobilen.

Att bryta invanda mönster…det är som ett litet, energikrävande krig, eller hur? Inombords, förstås. Och överlevnad är ju, trots allt, det allra viktigaste, så den håller sig gärna till det kända och säkra. Jag menar, varför utsätta sig för onödig ansträngning? Fast ibland, ibland blir det lite väl bekvämt, eller hur? Lite för mycket trygghet. Som att man fastnar i ett jobb man hatar, bara för att det är bekant. Eller i ett förhållande som suger musten ur en, bara för att… ja, man är van vid det.

Man hör ju att det är bra att lära sig nya saker hela tiden. Någon sa till mig att hjärnans plasticitet, eller vad det nu heter, gör att den kan förändras hela livet. Typ att man kan få nya nervceller, eller vad det nu var. Låter ju fantastiskt, men ack så jobbigt det kan vara i praktiken! Jag läste någonstans att det tar ungefär 21 dagar att etablera en ny vana… 21 dagar! Det är ju en evighet! Men tänk om man lyckades, då? Tänk om man faktiskt kunde omforma sin hjärna, på riktigt. Kanske skulle jag till och med kunna lära mig spela gitarr då… eller åtminstone komma lite längre än till ackord C-dur.