När chefen är problemet?

När chefen är problemet… åh, det river i själen, vet ni? Den där känslan av att vara fast i en klibbig, oöverstiglig träskmark. Jag minns så väl en gång, på mitt förra jobb… chefen, en man som verkade tro att ilska var synonymt med ledarskap, skällde ut mig inför hela teamet. För ett litet, pyttelitet misstag. Jag kände mig så liten, så osynlig, som en myra under en jättesko. Hade jag vågat säga ifrån då? Skulle det ens ha hjälpt?

Att prata med chefen direkt… herregud, det känns ju som att gå på lina över en avgrund, eller hur? Man är ju rädd för repressalier, för att bli ännu mer utnyttjad. Men det är ofta det första, det absolut första man måste försöka. Jag vet, det är lättare sagt än gjort. Jag vet.

Om det inte funkar… då är det facket, eller skyddsombudsmannen, som gäller. De är ju faktiskt till för det här – att vara en livlina, en trygghet i det här mörkret. Jag hade tur, jag hade ett fantastiskt skyddsombud på mitt förra jobb. Hon stöttade mig enormt mycket, hjälpte mig att formulera mina tankar och att våga stå upp för mig själv. Jag vet inte vart jag hade varit utan henne. Det kändes som att någon faktiskt såg och brydde sig. Tänk att det finns såna människor, det är fantastiskt!

Men om även det känns hopplöst… ja, då finns ju Arbetsmiljöverket. Det är sista utvägen, det vet jag, men kom ihåg att de är där. De har hört tusentals historier, och de kan hjälpa till. En vän till mig använde dem, efter år av mobbing på sin arbetsplats. Det slutade med att hon fick en väldigt bra lösning, även om det tog tid och var en jobbig process. De siffrorna om stressrelaterade sjukdomar, jag läste någonstans att de ökat med typ tjugo procent de senaste fem åren… det är ju sjukt! Det får inte fortsätta så här!

Ingen, absolut ingen, ska behöva må dåligt på jobbet. Det är inte okej. Det finns hjälp att få. Kom ihåg det.