Var hittar man rubiner?

Var hittar man rubiner? Oj, rubiner… bara ordet får ju hjärtat att slå lite extra, eller hur? Tänk dig, dessa fantastiska stenar, så djupt röda, så fulla av liv och historia! De allra mest åtråvärda, sägs det, kommer från Burma – tänk, tusentals år av människor som kämpat, svettats och drömt om att hitta just den rubinen. Det säger ju något, verkligen. Jag läste någonstans, tror jag det var i en gammal bok om juveler, att en enda rubin kunde ha sett generationer komma och gå. Hur häftigt är inte det?

Moçambique och Thailand, hörde jag också någon nämna… bra platser, tydligen. Men, personligen? Om jag skulle välja, om jag plötsligt hade en massa pengar och kunde unna mig en drömrubin, då skulle det utan tvekan bli en burmesisk. Det där med historia, ni vet? Det där… magiska. Som att bära ett litet stycke av all den tid som gått. Lite som att ha en liten bit av en saga på handen. Min mormor hade en gammal ring, fick jag höra, med en liten rubin i – jag minns den knappt, men jag minns att den kändes varm, på något sätt.

Vietnam då? Nja, det har jag hört lite blandat om. Visst, en rubin är ju en rubin, i princip… men det där med ursprung, det spelar ju roll, tycker jag iallafall. Det är lite som med kaffe, vet ni, vissa bönor är ju bara… mer speciella. Man känner skillnaden, liksom. Man känner historien i varje kopp. Och i varje rubin, antar jag. Så ja, Burma känns rätt för mig. Just nu iallafall. Kanske ändrar jag mig imorgon. Man vet ju aldrig!