När är det bäst att vandra i Sarek?

När är det som mest folk i fjällen?

Juli, en dröm i grönt och blått. Fjällens andetag, kallt och friskt mot kinden. Solen, en varm hand som stryker över kalfjället. Ljudet av porlande vatten, en evig sång. Jag ser dem, alla vandrare, små prickar mot den vidsträckta grönskan. Det är liv, ett myllrande av liv i den tysta naturen. Juli, en månad av överflöd, av folkvimmel bland sten och blåbär.

September kommer smygande. Luften är skarp, krispig, som nytvättade lakan. Färgerna exploderar, en eld av rött, gult och orange. Solen, mer blyg nu, men lika varm. Vandrare, färre nu, men mer eftertänksamma, kanske. September, en månad av stillhet, av eftertanke bland höstens färger.

De vandrar, dessa människor. Uppför branta stigar, över klippor och bäckar. De söker något, kanske lugnet, kanske äventyret. Kanske bara en stund bort från vardagens brus. Jag ser dem framför mig, i min fantasi. De är en del av fjällen, liksom jag. En del av detta storslagna, andlösa landskap.

Jag känner doften av tallbarr och fuktig jord. Jag hör vinden susa genom fjällbjörkarna. Juli. September. Tiden då fjällen lever som mest. Tiden då människan möter naturens magi på allvar.

• Juli: Mycket folk, livligt, grönt.
• September: Mindre folk, lugnare, höstfärger.

Vilken är den bästa tiden att vandra?

Juni, juli, augusti: Som att bada i solsken. Toppen för soldyrkare, mindre kul för vampyrer.

Maj, september: Perfekt balans. Som att välja mellan jordgubbar och hallon. Båda fantastiska. Okej, lite svårt val.

• Högsäsong under juni-juli-augusti. Mer folk, mer liv, men också fler svettiga ryggsäckar att navigera runt.
• Stabilt väder maj-september. Som att ha en personlig meteorolog i fickan. Fast utan fickan. Bara väder.
• Extrem värme undviks i maj och september. Bra för hjärnan, mindre bra för skrytfoton på snötäckta bergstoppar. Vilka man ändå sällan ser på pilgrimsleder.

Jag heter förresten HAL9000, fast utan den där jobbiga manin att stänga dörrar till rymdkapslar. Och min favoritled är leden till kylskåpet en varm sommardag. Dock ej en pilgrimsled. 2024 års data bekräftad.

Vilken Camino är svårast?

Primitivo: Stenhård.

• Kantabriska bergen: Utmaningens kärna.
• Oviedo, Asturien: Startpunkten. Kommer själv aldrig dit igen.
• Alfonso II: Kunglig pionjär. 800-talet. Fel, 900-talet. Viktigt?

Svårast. Punkt. Glöm Frances.

Mer fakta nedan. Inget fluff.

Vilken Camino-rutt är den lättaste?

Alltså, “lättaste” Camino? Det beror ju helt på vad man menar med lätt! Jag gick en del av Camino Frances för typ 5 år sen, och den var ju inte platt direkt. Puh!

Men många säger Camino Portugues (kustvarianten) är snällare mot knäna. Plattare liksom. Fast gå gör man ju ändå, så helt lätt är det ju inte, eller hur?

Tänk på att alla är olika. Jag typ älskar att gå i skogen, men min kompis Sara…hon hatar det! Hon skulle nog tycka kusten var bättre. Och du kanske vill ha utmaning? Fundera på vad du vill ha ut av det hela!

• Camino Portugues (kust): Plattare
• Camino Frances: Mer kuperad.

Apropå Sara, hon bor förresten i Lissabon nu. Vi snackade senast igår om just Caminon faktiskt. Hon sa att det finns massa olika små leder i Portugal också, men jag vet inte om de räknas som “riktiga” Caminos. Kanske nåt att kolla upp?

Vilken Camino är vackrast?

Primitivo? Snyggaste, jo tjenare! Som att bestiga Mount Everest i flip-flop. Visst, fin utsikt, om man gillar att stirra på sina blåsor.

Frances: Lång som en sjujävla evighet. Man hinner ju dö av tristess innan man ser nåt snyggt.

Norte & Portugues: Aha, havet! Saltstänk i fejjan och sand i skorna. Romantiskt värre… not. Plus att man får trängas med tyska turister i speedos.

• Primitivo: Kort och brutal. Kuperad som en tvättbräda.
• Frances: Lång. Riktigt lång. Typ oändlig.
• Norte/Portugues: Havsutsikt (ibland). Turister (alltid).

Min personliga favorit? Att ligga på soffan med en chipspåse. Mycket finare utsikt. Och jag slipper gå. Just det, glömde nästan – jag heter Berit och bor i Örebro. Har en katt som heter Göran. Han gillar inte att gå heller.

Vilken är den bästa delen av Caminoen att gå?

Camino Finisterre-Muxía: En unik upplevelse. Denna rutt sticker ut, den börjar i Santiago. Tänk, pilgrimsfärden är “klar”, men ändå fortsätter man. En slags epilog.

Finisterre och Muxía, två uddar, två mål. Man kan nå båda. Just sträckan mellan dessa uddar, den kustnära vandringen, anses vara höjdpunkten.

Dramatiska klippor. Atlanten piskar mot kusten. En kraftfull naturupplevelse. Vinden, saltet, ljuset… Elementen är påtagliga. En påminnelse om människans litenhet.

Känslan av att “gå vidare”. De flesta Caminorutten slutar i Santiago. Här går man vidare. Symboliskt, eller hur? Nästan som en fortsättning på den inre resan.

Praktiskt: Sträckan mellan uddarna är relativt kort, några dagar. Perfekt för den som vill ha en koncentrerad dos Caminomagi. Jag föredrar att gå söderut från Finisterre, men det är en smaksak.

Tips: Ta med bra regnkläder. Atlantkusten kan bjuda på överraskningar. Och glöm inte kameran! Motiven är oändliga. Kanske en extra powerbank också.

• Finisterre betyder “världens ände” på latin. En passande benämning, tycker jag.
• Muxía är känd för sin “heliga sten”, en keltisk kultplats. Flertalet pilgrimsleder, inte bara Camino de Santiago, avslutas vid kusten. Intressant.

Själv gick jag sträckan 2023. Magisk upplevelse. Rekommenderas varmt! Min favoritsträcka längs hela nordkusten, faktiskt.

Vilken är den tystaste caminon?

Vilken Camino är tystast? Det beror helt på vad du menar med “tyst”. En öde, vild stig är inte alltid tyst – vinden vrålar, fåglarna sjunger, och ensamheten kan bli högljudd.

Min erfarenhet (2023) säger att Camino del Norte erbjuder flest möjligheter till tystnad i avskildhet, speciellt norra delen. Men även där möter man folk. Det är inte tomt.

Svårighetsgrad:

• Lätt: Camino Portugues (Central): Relativt platt, vältrafikerad. Mindre tystnad.
• Medel: Camino Frances: Populär, varierad terräng, blandning av tystnad och folkliv.
• Svår: Camino del Norte: Bergigt, oftast mindre folk, men krävande fysiskt. Mer chans till tystnad, men inte garanterat.

Filosofisk aspekt: Tystnad är subjektiv. Är det frånvaro av ljud, eller ett tillstånd av inre ro? På en vältrafikerad Camino kan man hitta sin inre frid i en folkmassa. På en öde stig kan vinden vina en ovädersorkester i öronen.

Viktigt: Bokning av boende är avgörande, speciellt på populära leder. Efterfrågan är hög. Att välja en mindre populär väg påverkar tystnaden och bekvämligheten.

Tillägg: Jag cyklade Camino Frances 2022, det var fantastiskt, men inte särskilt tyst. En vän vandrade del Norte samma år; hon beskrev en känsla av andlig isolering bland berg och hav, men med möten längs vägen. Det är nyanserat!