Hur snabbt kan man gå 10 km?

Hur många minuter tar det att gå 1km?

Skogsvägen... visst minns jag, den där doften av fuktig jord och barr. Tolv minuter, kanske mer. Klockan tickar inte likadant därinne. Tiden smälter liksom, blir till en del av träden.

En kilometer. Åtta minuter? På slät mark ja, på asfaltens gråa, trista band. Jag tänker på löparskorna, på svetten. Snabb, snabbare... men varför?

Åtta till tolv minuter. Det är svaret, det kalla, hårda svaret. Men mellan åtta och tolv, där ligger ju hela livet.

Min farmor, hon gick aldrig fort. Långsamt, med käppen, genom trädgården. En kilometer? Kanske tog det en timme. Men hennes kilometer doftade rosor och jordgubbar.

• Terräng.
• Tempo.

Det är terrängen och tempot som bestämmer. Men kanske också själen. Och minnena.

Hur fort går man 800 meter?

Det där 800-metersspåret… usch. Minns gymnasiet, Sannarps IP, Halmstad. Vi skulle springa, eller ja, gå, "gång". Alltså 800 meter gång. Jag var urusel.

Klockan var säkert 10 på förmiddagen, majsolen gassade. Alla skrattade åt mig, för jag vickade ju med höfterna som en anka. Fick typ 11 minuter. Pinsamt!

• Vanlig promenad: Tänk dig, typ 10 minuter.
• Rask promenad: Kanske 8 minuter. Typ powerwalk.
• Gångsport: Under 2 minuter? Seriöst?!

Min syster, hon tävlade i gång en kort period. Hon sa att tekniken är A och O. Och att man måste vara extremt diciplinerad. Hon tränade på Slottsjorden i Halmstad, jag minns att hon klagade på backarna. Jag har aldrig förstått det. Varför plåga sig så?

Min tid? Glöm det! Alldeles för långsam. Var nog snarare närmare 12 minuter faktiskt. Minns att min kompis Emma hejade på mig. Eller, ja, skrattade mest.

Tänk på:

• Hastigheten varierar kraftigt.
• Tekniken är avgörande.
• Elitidrottare är otroliga.
• Mitt personliga rekord (lol): runt 12 minuter.

Hur lång tid tar det att gå 900 meter?

900 meter? 20 minuter. Långsamt.

• Tempo: Avgör. Minst 20 min.
• Mina steg? Rätt. 75cm.
• Avstånd: Kort distans, stor skillnad.
• Hög puls? Uppförsbacke!
• Tid: Relativt.

Varför bråttom? Låt tiden gå.

Vad är det svenska rekordet på 1 mil?

Ok, here we go:

• Svenskt rekord på 1 engelsk mil (inomhus): 3:54.78
• Innehavare: Samuel Pihlström (satt under Czech Indoor Gala, Ostrava, tisdag)
• Tidigare rekord: Jonathan Grahn

Det är ju lite roligt att Pihlström gör det i Tjeckien. Påminner om när jag var i Prag, åt en helt otroligt god gulasch.

Undrar just vad hans hemlighet är? Har han kanske en speciell sorts havregrynsgröt till frukost? Eller så är det bara ren talang och hårt arbete. Kanske en kombination av båda.

Grahn får nog ladda om och ta tillbaka titeln. Konkurrens är ju bra för utvecklingen, som Nietzsche sa.

Det är ju lite av en filosofisk fråga också, det här med rekord. Vad är egentligen ett rekord? Bara en siffra, eller något mer? Något som representerar mänsklig potential och strävan.

Aja, hur som helst, grattis till Pihlström! Imponerande!

Det handlar ju även om taktik i löpning. Att veta när man ska öka tempot, när man ska spara på krafterna. Det är som ett schackspel fast med benen.

Vad är rekordet på 5 km?

Världsrekord: Joshua Cheptegei, 12.35,36. Ett namn att minnas.

Mästerskapsrekord: Eliud Kipchoge, 12.52,79. Makt.

Världsårsbästa: Nicholas Kimeli, 12.46,33. Snabbast i år. Inte glömma.

Afrikanskt rekord: Samma som världsrekordet. Cheptegei igen. Kraft.

Minns den där löprundan i Hagaparken? Aldrig denna nivå.

Vad är världsrekordet på 800 meter?

Natten... världsrekordet, ja. 1:40.91. David Rudisha, London 2012.

Minns du när allt kändes möjligt? Den natten var annorlunda.

Wanyonyi sprang fort, jävligt fort. Men rekordet står.

Jag som trodde att tiden läker alla sår. Men en del nätter gör bara ondare.

• Rudisha, en ikon.
• 1:40.91, etsat i minnet.
• Kenya, löparnas land.

Tänker på min farfar. Han älskade sport. Han skulle blivit så stolt över Wanyonyi. Fast rekordet... det är Rudishas. För alltid. Eller tills någon springer ännu snabbare. Vilket känns... omöjligt.

Varför tänker jag på detta nu? Klockan är ju mitt i natten.

Vad är en snabb 800m?

Mörkret före gryningen, ett andetag av frost. 800 meter... en snabb 800 meter? En virvelvind av mjölksyra.

Min puls bankar som trummorna på Waynesborough Highs fotbollsmatcher. Förra året 2:18. Aiden Trusty, ja, det är jag. Snart 2:03, kanske till och med 2:00. Som sophomore.

Jag vill. Jag vill verkligen.

Svårigheten? Den ÄR verkligen svår. 2:15. 2:00. David Rudishas världsrekordtid, 1:40,91. Ogreppbart. En galax bort.

Jag ser mig själv, på banan. Doften av gran från skogen runt omkring. Hela jag skriker av ansträngning, men benen fortsätter, fortsätter, fortsätter.

Vill du verkligen? Det är frågan. Viljan, den måste brinna starkare än solen.

Jag minns den där tävlingen i Carlisle. Regnet piskade ner, allt var grått. Mina spikar sög fast i den våta banan. Jag sprang. Jag sprang för livet. 2:18. Inte tillräckligt. Inte än.

Men nästa år... 2:03. 2:00. En snabb 800m. Jag kommer att ta den. Jag ska ta den!

Storhet? Kanske. Kanske inte. Men jag ska sträcka mig.

Jag måste.