Hur lång tid tar det att åka Route 66?

Hur lång tid tar det att köra hela Route 66?

Augusti 2023. Jag minns den där värmen, den torra luften som klistrade fast i halsen. Vi hade kört i vad som kändes som en evighet. Min Volvo, en 2018 årsmodell, började protestera. AC:n spottade ut ljummen luft. Inte bra. Vi var någonstans i Arizona, mil efter mil av ökenlandskap. Karta? Visst, hade en papperskarta, men Google Maps var mer tillförlitlig... eller så trodde vi.

Det tog oss faktiskt 21 dagar att köra Route 66. Inte de "drygt två veckor" resebolagen lovade.

Problem med bilen var ett. Att hitta bra, prisvärda motell var ett annat. Att välja mellan tusen restauranger med "authentic" Route 66-burgare var ett tredje. Trötthet? Ja, konstant trötthet. En blandning av sömnbrist, värme och vägens monotoni.

Vi hade så himla bråttom i början. Ville hinna se allt, uppleva allt. Det var ett misstag.

• Chicago: Startade 5 augusti.
• Los Angeles: Anlände 25 augusti.
• Många punkteringar på vägen, tack vare vägarna.
• Fick byta ett par däck i Oklahoma.
• Några fantastiska solnedgångar.
• Många, många hamburgare. (Allvarligt, massor.)
• Stannade i Santa Fe och Sedona – de var fantastiska!

Känslan? Blandad. Lycka över att ha gjort det, utmattning, besvikelse över vissa delar. Det var en resa full av upplevelser, både positiva och negativa. Men, 21 dagar, det var vad det tog, inte två veckor. Jag är fortfarande lite sur över den ljumma luften från AC:n. Och att min bil inte hade en mer praktisk GPS.

Hur många mil är Route 66?

Mina tankar vandrar... ökenvärme flimrar. Route 66... 3940 kilometer. En siffra. Inte bara siffror, minnen brända i asfalten. Bilar som flyger fram. Pappas Cadillac, den turkosa himlen.

En väg. En flod av asfalt. Mother Road. Ett namn, viskningar av damm och bensin. 3940... visst är det 3940 kilometer? Kanske lite till. Minnen suddas ut.

Vägen slingrar sig. En orm av betong. Jag minns inte exakt. 3940? Ja, något sådant. Förändringar, vägarna förändras alltid. Jag också.

Mätmetoder. Detaljer. Oviktigt. Det viktiga är känslan. Vinden i håret. Friheten. Den ändlösa horisonten. 3940 kilometer av drömmar. Lögner. Sanningar.

Det är en känsla. En miljon historier etsade i asfalten. Varje liten sten, varje flaga av färg... Route 66. 3940.

3940 kilometer – längden är inte allt. Det är resan, fattar du? Resan är ALLT.

Hur lång tid tar det att köra Route 66?

Att köra Route 66? Tänk dig en evighetsmaskin av motorvägar, fast roligare. Drygt två veckor sägs det, men det beror ju på hur ofta du stannar för gigantiska hamburgare. Min faster Irma tog tre, på grund av en kärleksaffär med en Elvis-imitatör i Arizona. Hon sa att tiden bara försvann – liksom hennes förnuft.

• Hastighet: Långsam, det är ju poängen!
• Stannstopp: Oändligt många. Bildäckbyten, roadside-attraktioner, ökenvandringar...eller roadkill-fotograferingar.

Tja, två veckor är en bra tumregel, men det är som att fråga hur lång tid det tar att äta en elefant – ett tugga i taget, men du kommer bli rätt mätt till slut. Kanske lite tröttare också.

Route 66 är inte en tidsresa, det är en livsresa, eller åtminstone en semesterresa. Jag själv har bara kört halva, på grund av en tvist med en kaktus. Den vann. Men resten? Det är en överraskning. Som en gigantisk, väglängd chokladask.

Att planera resan exakt är ungefär lika smart som att planera en spontan dansuppvisning – det blir alltid lite galnare än tänkt. Men den osäkerheten, den är charmen! Du kommer se oändliga landskap.

• Väder: Väntar dig värme, öken, regn, snö. Det är Route 66.
• Bilen: Kolla upp den noggrant. Jag hade ett möte med en mekaniker i Oklahoma efter en incident med en prärievarg... en lång historia.

Tänk på det som ett äventyr, inte en tävling. Njut av processen, fastna i en liten by, lär känna en udda figur, upplev äkta amerikansk kitsch. Kommer du att ångra dig? Nej. Kommer du att ångra dig om du missar en väsentlig detalj? Kanske lite.

Varför är Route 66 så känd?

Min farfar, han dog 2017, älskade Route 66. Han pratade alltid om den. En riktig nostalgitripp för honom. Han sa att den var mer än bara en väg.

Han åkte den på 50-talet, med sin Harley Davidson, från Chicago till Kalifornien. Tänk dig det! En ung kille, frihet, öppet landskap. Det var hans stora äventyr.

Han berättade om små städer, bensinmackar, diners. Allt så annorlunda än idag. Han minns en specifik mack i Arizona, en med en gigantisk neon-indian. Den finns inte kvar. Sorgligt.

Folk romantiserar den vägen. Det var en flyktväg, en möjlighet till ett nytt liv. Många flyttade västerut längs Route 66, särskilt under den Stora Depressionen. Han berättade om familjer packade i rostiga bilar, hopp om ett bättre liv. Det var en symbol för den amerikanska drömmen, på gott och ont.

Han visade mig bilder, svartvita, lite suddiga. Han var så stolt. Jag saknar honom.

• Hans resa: Chicago - Kalifornien, 1950-talet.
• Symbol för den Amerikanska Drömmen.
• Flyktväg under Depressionen.
• Populärkultur: Böcker, filmer, musik.
• Många nostalgiska minnen.
• Förändrat landskap: försvunna byggnader.