Hur lång tid behöver man i Florens?

Hur lång tid behöver man egentligen i Florens? Det är ju frågan, eller hur? Tre dagar, säger de. Minst. Och det känns…lite snålt, faktiskt. Tre dagar, för att känna Florens? Nä, det tror jag inte.

Jag menar, förvisso, tre dagar räcker för att se huvudattraktionerna. Domkyrkan, med den där otroliga kupolen – jag minns fortfarande hur jag stod där, andfådd, efter att ha kämpat mig upp för alla trappor, solen stekte och det var en blandning av ansträngning och ren lycka. Ponte Vecchio, så pittoreskt, med alla sina små butiker; jag köpte en liten, helt onödig, men oemotståndligt söt, porslinsängel där. Och Uffizierna, jo, det blev en hel förmiddag där inne – nästan svimmade jag av alla målningar, men det var värt det, absolut.

Men sen då? Vad händer med känslan, atmosfären, den där magiska gnistan som får en att älska en stad? Det är ju inte bara att bocka av sevärdheter på en lista, vet ni. Att bara rusa igenom Oltrarno, utan att stanna och prata med den där gamla damen som sålde handgjorda smycken, utan att riktigt känna doften av nybakat bröd som svävade i luften… det blir ju bara ett fotoalbum, inte ett minne.

Jag tänker på den där lilla, nästan gömda kyrkan jag snubblade över. Ingen kö, ingen trängsel, bara en stillhet och en skönhet som jag aldrig skulle ha upplevt om jag bara hade hållit mig till de stora turistmagneterna. Eller den där fantastiska pastamiddagen, som jag åt på en uteservering med utsikt över Arno, solen värmde, vinet smakade himmelskt… det där är ju Florens, eller hur? Inte bara konst och historia.

Jag tror att man behöver minst en vecka för att verkligen uppleva Florens, för att låta staden smyga sig in under huden. Men tre dagar? Ja, man ser ju något, men det blir lite som att smaka på en enda droppe av ett fantastiskt gott vin. Man vet att det finns mer, men man har inte fått uppleva det hela. Kanske fem dagar, om man är effektiv...eller åtta, om man vill verkligen andas in den vackra staden.