Vad heter Gustav II Adolfs häst?

Vad heter gustav ii adolfs häst? Hästen Streiff

Många historieintresserade undrar vad heter gustav ii adolfs häst och söker detaljer om detta legendariska djur. Att förstå hästens historia och dess roll i krig ger en djupare insikt i historiska händelser. Läs vidare för att upptäcka fascinerande fakta om djurets öde.

Vad heter Gustav II Adolfs häst?

Gustav II Adolfs mest kända häst hette Streiff. Denna kraftfulla stridshäst bar den svenske kungen under det ödesdigra slaget vid Lützen den 6 november 1632, där kungen tragiskt stupade i den täta morgondimman. Namnet kan verka unikt för en kunglig häst, och det finns en mycket konkret anledning till detta - men det finns en detalj kring hästens unika storlek och det astronomiska priset som de flesta helt missar, vilket jag kommer att avslöja i avsnittet om hästens bakgrund här nedan.

Efter slaget kom Streiff att spela en central roll i den svenska historien. Trots att han sårades under striderna överlevde han själva slaget, till skillnad från sin herre. Streiffs bevarade skinn monterades senare på en trästomme och har varit utställt i Livrustkammaren i Stockholm ända sedan 1600-talet. Idag är han ett av museets absolut äldsta och mest besökta föremål.

Historien om stridshästen Streiff och det astronomiska priset

Här är den fascinerande bakgrunden till namnet som jag nämnde tidigare: gustav ii adolfs häst streiff uppkallades helt enkelt efter sin tidigare ägare, den tyske översten Johan Streiff von Lauenstein. Kungen köpte stridshästen av honom i september 1631. När jag först läste om transaktionen blev jag helt mållös över summan - Gustav II Adolf betalade nämligen ettusen riksdaler för den bruna hingsten.

För att förstå hur otroligt mycket pengar detta var på 1600-talet måste man titta på vad saker faktiskt kostade. En helt vanlig, ordinär arméhäst vid denna tid kostade vanligtvis mellan 70 och 80 riksdaler. Kungen betalade alltså mer än tio gånger så mycket som ett normalt marknadspris för att säkra denna specifika oldenburgare till sina personliga livhästar. Det var en summa som på den tiden motsvarade ungefär 30 hela årslöner för en vanlig hantverkare eller målare.

Tekniska detaljer: Hur Streiff skilde sig från mängden

Streiff var ingen vanlig häst på de dåtida europeiska slagfälten. Den svenska armén förlitade sig under trettioåriga kriget främst på mindre, tåliga och extremt härdade hästar som kallades för klippare. Dessa var mer i ponnystorlek, vilket gjorde det lättare för fotsoldater och skyttar att hålla jämna steg under anfallen. Men kungen själv ville ha något helt annat - en häst med pondus, styrka och maximal synlighet.

Detta nästa parti överraskar ofta många som studerar militärhistoria.

Storleksskillnaden som kan ha beseglat kungens öde

Streiff mätte hela 146 centimeter i mankhöjd, vilket gjorde honom till en jätte jämfört med arméns vanliga klippare som sällan nådde över 130 till 140 centimeter. Att kungen red på en så pass stor och kraftfull häst, klädd i sin karaktäristiska älgvudskyller, gjorde honom till en extremt tydlig måltavla för fienden. Historiker har länge spekulerat i om Streiffs extraordinära storlek och snabbhet bidrog till att Gustav II Adolf kom ifrån sina egna trupper i den täta Lützendimman. Han blev helt enkelt ett alltför lätt byte när han galopperade i förväg.

Slaget vid Lützen och hästens unika konservering

Under det brutala slaget den 6 november 1632 träffades Gustav II Adolf av flera skott. Streiff sårades också och fick bland annat ett skott genom halsen, vilket gjorde honom svår att styra.

Mitt i kaoset föll kungen av, och Streiff galopperade ensam tillbaka till de svenska linjerna, blodig och skakad. Enligt gamla rykten och sägner ska hästen efter kungens död ha stått helt stilla med hängande huvud i tre dygn utan att vilja äta. Det låter kanske som en romantiserad historia - och personligen är jag alltid lite skeptisk till sådana extremt känslosamma djursägner i historiska dokument - men det visar hur djupt sammansvetsade ryttare och häst ansågs vara under stormaktstiden.

Streiff överlevde själva slaget men dog på våren året därpå, 1633, i staden Wolgast dit kungens liktåg hade förts. Eftersom hästen hade ett enormt symbolvärde för det svenska riket bestämde man sig för att bevara honom för eftervärlden. Hovsmeden David flådde hästen och rengjorde köttsidan. Därefter tog hovapotekaren Kasten Meyener över huden och behandlade den med en blandning av alun, salt och mjöl för att förhindra förruttnelse. Detta är ett av Europas absolut äldsta bevarade exempel på taxidermi.

När huden kom till Stockholm spändes den upp på en specialsnidad trästomme i furu. Det finns dock en rolig men lite snöplig miss i hantverket - trästommen gjordes i sex delar men visade sig vara aningen för liten för det faktiska skinnet.

Hantverkarna tvingades skära bort en del av huden vid monteringen. Det betyder att den levande, verkliga Streiff i själva verket var ännu större, kraftigare och mer skräckinjagande än den häst man ser i glasmontrarna idag.

Jämförelse mellan stormaktstidens arméhästar

Streiff (Kungens personliga stridshäst)

1 000 riksdaler (astronomisk summa, motsvarande 30 årslöner)

Livhäst för kungen, avsedd för högsta synlighet och strid

146 centimeter (betydligt större än genomsnittet)

Tysk oldenburgare (kraftfull hingst av varmblodstyp)

Standard arméhäst (Klippare)

Mellan 70 och 80 riksdaler (normalt marknadspris)

Användes av det vanliga kavalleriet för transport och taktiska anfall

Cirka 130 till 140 centimeter (mer i ponnystorlek)

Inhemska nordeuropeiska lantraser (små och tåliga)

Hantverkarnas kamp i Stockholm: Monteringen av Streiff

När Streiffs insamlade skinn anlände till Stockholm efter kungens död ställdes de kungliga hantverkarna inför en enorm utmaning. De hade fått i uppdrag att återskapa kungens favorithäst, men ingen av bildhuggarna hade någonsin sett Streiff i livet.

Första försöket gjordes genom att snitta en trästomme i furu baserat på grova uppskattningar från hovet. Hantverkarna kämpade i dagar, men när huden väl skulle spännas fast uppstod panik i verkstaden då skinnet inte passade över stommen.

I stället för att kassera det värdefulla arbetet insåg smeden och hantverkarna att de var tvungna att justera proportionerna manuellt. De tvingades skära bort bitar av det unika skinnet och sträcka resten till bristningsgränsen för att kunna försluta monteringen.

Efter veckor av tålamodsprövande justeringar stod Streiff äntligen klar i sex delar. Resultatet blev ett historiskt mästerverk som trots sina anatomiska proportionsfel har klarat nästan 400 år av utställning i Livrustkammaren.