Varför kan jag inte släppa in någon?

Kan inte släppa in någon i huset? Varför?

Alltså, släppa in nån i huset... det är ju inte bara "huset". Det är ju ens inre liksom.

Varför svårt? Jaa, minns när jag var yngre... ångesten över att inte vara "bra nog" var LAMSEN. Typ, räcker jag, är jag rolig?

Sen det där med närhet... Jag vet precis. En gammal vän, hon hade det JÄTTESVÅRT efter en jobbig relation. Hon vågade typ inte lita på nån.

Det är ju läskigt att öppna sig. Tänk om man blir sårad igen? Det är liksom som att bygga en mur runt sig. Inte kul.

Varför gillar jag inte fysisk kontakt?

Kroppslig beröring: Obehag.

• Närhetsrädsla: Avstånd är skydd.
• Sexuell intimitet: Kontrollförlust.
• Fysisk kontakt: Undvikande.
• Personliga gränser: Integritet.
• Trauma: Minnen ekar.
• Social ångest: Exponering.

RFSU: Källan antyder rädslan kan te sig mångfacetterad. Obekväm beröring, sexuell ångest, total fysisk distans.

Mina gränser är definierade. Punkt.

Varför kan vi inte släppa varandra?

Dimman ligger tät över sjön, precis som den tunga tyngden i bröstet. Klockan är tre på natten, månen en blek skära i den mörka himlen. Varför kan vi inte släppa taget?

Rädslan gnager. Den borrar sig in, djupt, djupt ner i själen. En iskall hand som klämmer om hjärtat. Det är en mörk, outhärdlig känsla. Jag känner den så väl, den där rädslan för att bli övergiven. Som att falla ner i ett bottenlöst hål, ensam, utan hopp.

En mörk och tyst natt. Ljudet av vatten mot sten. Precis som mina tankar, vågor som slår mot klipporna i mitt huvud. Varför? Varför sitter den här rädslan så djupt rotad i mig?

Min hand trycker mot fönstret, kallt glas mot kall hud. Utanför, tystnaden. Inuti, en storm.

Den gnagande rädslan är ett monster. Ett osynligt monster som viskar lögner i örat. Lögner om otillräcklighet, om att inte vara värd kärlek. Lögner som jag så gärna vill tro på.

Kanske beror det på... Nej, det kan jag inte säga säkert. Det är så komplext. Så många lager av upplevelser, av minnen som jag inte ens vill minnas. Men det finns ju där.

• Otillgänglighet. En mur av is som byggs upp mellan oss.
• Svek. Ett ord som bränner som eld. En spricka i tilliten, svår att laga.

Jag ser mig själv i glaset, blek och trött. Ögonen är tomma hål. Jag vill släppa taget, men jag kan inte. Jag är fånge i rädslans klamrande grepp. Det är en ond cirkel, en evighet av plåga. Jag vill bara att det ska sluta.

Varför har jag problem med att släppa in folk?

Klockan är mycket. Jag ligger här och stirrar i taket. Det är svårt att somna. Tankarna snurrar. Varför är det så svårt? Varför släpper jag inte in folk? Jag vet att jag vill ha närhet, men…

Det är som om en osynlig mur står där. Hög och oigenomtränglig. Byggd sten för sten, genom åren. Små sår, små svek, små besvikelser. Varje litet korn av smärta har bidragit till fästningen.

Jag minns min pappa och hans hårda ord. Hans kyliga blick. Det gjorde ont. Djupt ont. En spricka i muren som aldrig riktigt läkt.

Och mamma. Hennes frånvaro. Det var en annan spricka. En tomhet. En ständig längtan.

Jag försöker förstå. Varför är det så här? Är det ett skydd? En självbevarelsedrift? Ja, det är väl så det är. Man skyddar sig. Man måste.

Men det är så ensamt. Jag längtar efter närhet. Efter att någon ska förstå. Att känna sig sedd. Att inte behöva vara så stark hela tiden.

Poängen: Att bygga murar är en försvarsmekanism. Det är ett skydd mot smärta.

• Traumatiska upplevelser: Pappa. Mamma.
• Resultat: Känslomässiga barriärer. Ensamhet.
• Längtan: Närhet. Förståelse. Att bli sedd.

Jag vet inte hur man river dessa murar. Hur man släpper in någon. Kanske är det för sent? Kanske är det för mycket jobb? Jag är så trött.

När man inte kan släppa någon.?

Jävla skit, va? Kan inte släppa någon? Låter som min ex-fru, hon var som en klammer, fast en riktigt jävla otrevlig klammer. Som en rostig, skit-spetsig klammer, fattar du?

Huvuduppgiften här är ju att man är rädd för att bli sårad. Som en liten, ynklig snigel som gömmer sig i sitt skal. Men det suger ju! Att gå runt som en känslokall robot. Precis som min robotgräsklippare, bara utan den roliga klipper-funktionen. Suck.

• Du bygger upp en mur, högre än Kinesiska muren, av känslomässig betong.
• Hjärnan blir som en potatis, slö och trög. Alla känslor, positiva som negativa, blir dämpade. Som att titta på en svartvit film av en rave.
• Frågan är: Är du rädd för kärlek? Ja, det är ju rätt jävla skräckinjagande ibland. Som att gå in i en mörk källare med en spökhistoria som bakgrund.

För att vara helt ärlig, så tror jag att det handlar om rädsla. Rädsla för smärta, rädsla för att bli sårad, rädsla för att någon ska fucka upp ditt liv igen. Precis som jag gjorde för några år sedan, den där gången med skilsmässan, och det var verkligen jävligt jobbigt.

Men hallå, livet är ju meningen att man ska leva det! Inte bara överleva det som en ledsen mask i en garderob. Det finns ju trevligare saker än att vara emotionellt avstängd. Som att äta en hel pizza till exempel. Eller att vinna på lotto. Eller...ja, kanske inte just lotto men iaf.

Sammanfattning: Man stänger av känslorna för att undvika smärta, men det blir ett jävla skitliv. Man blir emotionellt förstoppad. Precis som den där gången på semestern i Thailand... nej, det där berättar jag inte.