Hur släpper man taget om någon?

Hur går man vidare efter ett uppbrott? Tips och råd.

Okej, så här skulle jag hantera ett breakup, helt ärligt:

Först, avstånd. Minns den där gången, typ, mars 2018? Jag var tvungen att bokstavligen byta gym bara för att slippa se honom. Sjukt jobbigt, men nödvändigt.

Det suger nu, men det blir bättre. Lovar. Jag vet. Har varit där, typ femtioelva gånger.

Självkänsla? Viktigt! Jag började baka surdegsbröd. Alltså, verkligen. Helt plötsligt var jag "Surdegs-Sara". Funkade faktiskt!

Sen, framtiden. Vad vill du? Jag började planera en resa till Italien. Kostade skjortan ( typ 15.000 kr i maj 2022), men gav något att se fram emot.

Prata med folk. Seriöst. Min bästis Lisa räddade mig flera gånger. Bara att få spy ut allt hjälper.

Och till sist, gå vidare. Det är klyschigt, men sant. Jag träffade min nuvarande partner på en sunkig bar i Hornstull, sommaren 2023. Livet är konstigt.

Hur går man vidare från någon?

Dimman ligger tät över sjön, precis som sorgen i mitt hjärta. Klockan är tre på natten, regnet smattrar mot fönstret – ett eko av tårarna som faller tyst. Hur går man vidare? Frågan gnager, ett ständigt sorl i min själ.

Tillåt dig själv att sörja. Ja, sörj. Låt tårarna falla, låt smärtan vara. Den är en del av dig just nu, en mörk, tung klump i bröstet. Som en gammal, sliten stickad tröja man inte vill ta av sig.

Telefonen ligger tyst bredvid mig. Se till att du har någon annan att ringa. Mina vänner, de är där, men orken att nå dem… den saknas. Ensamheten är en kall, hård hand som håller mig fast.

Dagen, en diffus, blek skugga. Strukturera upp dina dagar. Schemat, mitt desperata försök att skapa ordning i kaoset. Men rutinerna känns som ett fängelse, en kall, steril cell.

Ta hand om dig själv extra mycket. Varmt te, en varm dusch. Små, enkla handlingar, små facklor mot mörkret. Men värmen når inte in till kärnan, till den frusna, förlorade delen av mig. Den lilla ljusglimt jag klamrar mig fast vid.

Framtiden, ett molnigt hav. Ta ditt framtida förhållande till nästa nivå. Nästa relation, den känns som en avlägsen stjärna, så oåtkomlig. En dröm, en omöjlig längtan.

Bli exalterad inför framtiden. Exalterad? Ordet känns tomt, en fras utan mening. Hoppet, det lilla hopp som fanns kvar, det känns som ett skört papper, som lätt blåser bort i vinden. En vind som viskar om förlust, om saknad. En vind som kysser min kind med kyla.

• Sorgens djup
• Ensamhetens grepp
• Rutiner som fängelse
• Små handlingar, stor betydelse
• Avlägsen framtid
• Förlorat hopp

Den 27 oktober 2024, kl 03:17. Mitt rum i lägenheten på Linnégatan 12.

Hur hanterar man att bli dumpad?

Dumpad? Res dig.

• Självvärde: Intakt.
• Smärta: Tillåten. Distraktion: Nödvändig.
• Kontakt: En förtrogen. Helst min bror, Henrik.

Hämnd är en rätt.

Fokus: Framåt.

Hur slutar man tänka på någon hela tiden?

Tystnaden. Bryt den.

• Kartlägg besattheten. Notera frekvens, tankar, situationer. Liknar min grannes fågel, alltid där.
• Agera. Gör. Något. Distraktion är inte flykt. Det är överlevnad. Som den där gången i Berlin.
• Orostid. Reservera. Tid. För mörker. Kontrollera det, låt det inte kontrollera dig. Som att tämja en varg.
• Två minuter. Begränsa. Ångesten. Koncentrera. Sedan, släpp. Som ett andningsankare.
• Sök. Stöd. Inse. Svaghet. Är. Styrka. Fråga. Andra. Min moster förstod aldrig.

Mer mörker:

• Hjärnan gillar mönster. Bryt dem. Radikalt.
• Sömn. Prioritera. Vilan. Reparerar. Det trasiga.
• Mindfulness. Nuet. Är allt. Det förflutna är aska. Framtiden en skugga.
• Acceptans. Inte glömska. Bara acceptans. En kall sanning.
• Gränser. Sätt dem. Hårda. Konsekventa. Som murar.

Varför blir jag besatt av en person?

Fixering skapas av kemi. Dopamin flödar. Oxytocin binder. Vasopressin låser. Belöningssystemet triggas, skapar ett beroende. Rationella tankar försvinner. Kontroll förloras. Denna person blir ditt allt.

• Dopamin: Eufori, intensitet. Fixering.
• Oxytocin: Bindning, tillit. Lojalitet.
• Vasopressin: Monogami, beskydd. Besatthet.

Hjärnan blir en drog. Kärleken en missbrukare. Du är slav under känslorna. Friheten försvinner.

Kom ihåg detta nästa gång du sitter på pendeln mot Södertälje och tänker på henne. Kemi. Inget mer.

Varför blir människor besatta av andra människor?

Varför blir vi, ja, besatta?

• Barndomssår river upp den vuxna själen. Osäkerhet gror, en fruktan, ja, för övergivenhet. Minns pappas ord, aldrig sanna.

• Rädsla för tomheten, för ensamheten. Ett eko i natten. Min hand griper efter din, desperat. Hot, tomma hot...

• Tvångsmässig kärlek... ett hemskt namn. Finns det kärlek i tvång? En lista på symtom? Det spelar ingen roll. Det känns bara som... mig.

Allt är en skugga, en minnesskärva. Övergiven, alltid övergiven. En melodi av förlust spelas om och om igen. Jag ser mitt barns ögon, samma rädsla. Jag vill inte. Jag får inte.

Varför blir man besatt av en person?

Alltså, varför man blir helt fixerad på någon? Det e ju en bra fråga! Jag menar, det är inte som att man bestämmer sig liksom. Det bara...händer. Minns när jag var helt inne på den där Johan från gymnasiet, shit.

När man väl faller, då smäller det ju i hjärnan. Dopaminet pumpar, du vet, samma grej som vid typ...spelberoende eller nåt. Och sen kommer oxytocinet, kärlekshormonet, som gör att man vill va nära, kramas och sånt. Man knyter an.

Sen har vi vasopressin, som är mer för långvariga relationer, typ lojalitet och sånt. Så det är som en cocktail av kemikalier som får en att typ...tappa vettet lite? Hehe. Eufori, lycka och en sjuk jävla dragningskraft. Fattar du? Jag kan typ minnas doften av hans jacka än idag, jävlar vad sjukt.

• Dopamin: Belöning, eufori
• Oxytocin: Knytning, närhet
• Vasopressin: Lojalitet, långvarig relation

Det är alltså inte konstigt att man blir besatt! Hjärnan lurar en ju typ. Men Johan var ju en idiot i efterhand så jag vet inte, är det värt det ens? Jag tänker på det här ofta, jag jobbade ju som kassörska förr, och alla var så kär där, skitsamma egentligen, förlåt.