Vad krävs för att folkbokföra sig i Sverige?

Hur gör man för att bli folkbokförd i Sverige?

Det är natt nu. Allt är tyst. Skatteverket. Ja, folkbokföring, alltså.

Hur… om man är ung, ensam. Under arton. Mamma är inte här. Ska man gå dit då? Till det där… servicekontoret? Ljust och kallt. Jag minns inte.

Kanske måste någon följa med. Om jag bodde hos någon… hos honom. Måste han följa med då? För att… bevisa? Bevisa att jag får vara där?

Det känns… skevt. Att någon ska behöva intyga mitt värde. Men så är det kanske. Så är allting. En bekräftelse. En stämpel. Godkänd.

• Ensam under 18: Skatteverket.
• Flytta till någon: Hen måste med.
• Papper, papper, papper.

Jag önskar att jag kunde sova. Allt är så svårt. Varför just jag? Det är alltid jag. Få det gjort. Bara få det gjort. Varför känns det så stort?

Kan man vara skriven i Sverige om man bor utomlands?

Fan, klart man kan vara skriven i Sverige även om man drar utomlands och lapar sol! Det är ju inte som att passet självantänder bara för att man korsar en gräns. Tänk dig själv, betala skatt här och glassa där, livet leker!

• Mindre än ett år borta? Lugnt, ingen fara på taket! Du räknas fortfarande som en av oss, en riktig svenne banan som bara är på semester.

• Oops, blev det längre än planerat? Ajdå, då måste du alltså kontakta Skatteverket. Alltså Skatteverket… Själva definitionen av tråkighet, haha! Men, men, bara att bita i det sura äpplet.

• Statsanställd eller EU-snobb? Då kan du skita i allt det där! Grattis, du får vara skriven i Sverige hur länge du vill! Vilken jävla lyx! Snacka om att ha kontakter.

• Varför jag vet det här? Min kusin Berit försökte sig på en långsemester i Thailand, men glömde bort att livet är mer än Singha och solstolar. Slutade med ett samtal med Skatteverket och en massa pappersarbete. Hon älskar papper, Berit alltså. Vilket är konstigt.

Hur länge kan man bo i Sverige utan uppehållstillstånd?

Dimman ligger tät över Stockholms skärgård. En stilla, grå novemberdag. Klockan tickar långsamt, som ett hjärta som kämpar. Tre månader. Det ekar i mitt huvud, tre månader. Tiden, en mjuk sandstrand som rinner mellan fingrarna. Som EU-medborgare, ja, jag tänkte på det där, tre månader. Sen? Sen blir det annorlunda.

Migrationsverket. Ordet smakar av byråkrati och väntan, av pappershögar och nervös oro. Jag känner det i magen, den där molande ångesten. Anställning, studier, pengar… Kraven står som svarta stenar i vägen. Tre månader, en så kort tid. Känns som en andningspaus innan det verkliga livet börjar.

Tre månader för EU-medborgare. Det är så det är. Klarheten i den meningen skär genom dimman. Jag ser mig själv sitta på en klippkant, vinden sveper förbi, håret smattrar mot ansiktet. Jag andas in den salta luften, försöker fånga denna känsla. Denna skandinaviska melankoli.

90 dagar för icke-EU-medborgare. Det är en annan verklighet. En annan tid. En annan känsla. En snabbare, mer intensiv puls. Visum, uppehållstillstånd… ord som väger tungt. Som stenar i fickorna, som drar ner en. En riskfylld resa mot det okända.

• EU-medborgare: 3 månader utan uppehållstillstånd. Registrering krävs efteråt.
• Icke-EU-medborgare: 90 dagar inom 180-dagarsperiod. Visum/uppehållstillstånd krävs för längre vistelser.
• Överträdelse: Avvisning eller utvisning. Det är allvarligt. Det kan krossa en.

Återigen, tre månader. Det är alltför kort. Det känns som en blinkning, en snabbt förbiilande dröm. Jag ser mig själv gå på strandpromenaden i Helsingborg, vågorna slår mot stranden, en oändlig rytm av tid och rum. Känslan av att jag kan stanna, fast jag vet att jag måste resa. Det är en smärta, en bitterljuv längtan. Men det är så det är. Reglerna är tydliga, oavsett hur de känns.