På vilka grunder kan man göra en orosanmälan?

När ska man göra en orosanmälan? Att bry sig är att göra skillnad.

Jag blir verkligen berörd när jag tänker på barn som far illa. Det sätter igång en djup känsla av sorg och ilska i mig – en känsla jag tror många delar. Att veta att det finns barn som lever i skuggan av våld, övergrepp eller vanvård är oacceptabelt. Vi har ett ansvar, ett kollektivt ansvar, att skydda de mest utsatta i vårt samhälle. Men var går gränsen mellan oro och faktisk orosanmälan? Det är en viktig fråga, och jag vill försöka reda ut det här på ett tydligt och empatisk sätt.

En orosanmälan görs när man har konkreta eller starka misstankar om att ett barn far illa. Det är inte en fråga om att vara helt säker, utan om att ha tillräckligt med information för att väcka en befogad oro. Lagen om vård av unga (LVU) och socialtjänstlagen (SoL) är de lagar som ligger till grund för orosanmälningar. De fokuserar på barnets bästa och rätten till trygghet och utveckling.

På vilka grunder kan man då göra en orosanmälan? Här är några exempel:

• Fysiskt våld: Synliga skador som blåmärken, brännmärken eller frakturer utan rimlig förklaring. Upprepade olyckor som verkar misstänkta. Enligt BRIS (Barnens rätt i samhället) är fysiskt våld tyvärr ett vanligt problem, med en hög mörkertal. Det är viktigt att minnas att även om föräldrarna förklarar bort skadorna, så är det ändå viktigt att anmäla om man har starka misstankar.
• Sexuella övergrepp: Detta omfattar alla former av sexuella handlingar mot ett barn, oavsett om de är fysiska eller verbala. Barn kan visa tecken på sexuella övergrepp genom förändrat beteende, plötslig rädsla eller svårigheter att prata om sin kropp. BRIS lyfter fram att det är avgörande att bemöta ett barn som berättar om sexuella övergrepp med trovärdighet och respekt.
• Psykiskt våld: Detta kan innebära hot, kränkningar, konstant nedvärdering, isolering eller manipulation. Barn som utsätts för psykiskt våld kan visa tecken på ångest, depression, nedstämdhet eller självdestruktivt beteende. Socialstyrelsen understryker att psykiskt våld kan vara lika skadligt som fysiskt våld.
• Vanvård: Detta inkluderar brist på mat, kläder, hygien, sjukvård eller kärlek och omsorg. Ett barn kan visa tecken på vanvård genom undernäring, dålig hygien eller bristande omvårdnad. Det kan också handla om att barnet inte får sina grundläggande behov tillgodosedda på grund av föräldrarnas missbruk eller psykisk ohälsa.
• Försummelse: Liknar vanvård, men fokuserar mer på bristande tillsyn och stimulans. Ett barn som lämnas utan tillsyn i farliga situationer eller saknar stimulans och utveckling möjligheter kan vara ett tecken på försummelse.
• Självskada: Om ett barn upprepade gånger skadar sig självt, är det viktigt att göra en anmälan. Det kan vara ett tecken på djupgående problem som kräver professionell hjälp.

Det är viktigt att komma ihåg att:

• Du behöver inte vara säker. En misstanke räcker.
• Anonymitet är möjlig. Du kan göra en anonym anmälan.
• Du gör ingen skillnad genom att inte anmäla. Din anmälan kan rädda ett barns liv.

Att göra en orosanmälan kan kännas svårt och jobbigt. Man kan känna sig osäker, rädd för att blanda sig i eller tveka på om man har rätt att göra det. Men tänk på att du gör en enormt viktig sak genom att anmäla. Du kan bli den som bryter tystnaden och ger ett barn chansen till ett bättre liv. Du kan ringa socialtjänsten direkt, eller kontakta polis eller BRIS. De är där för att hjälpa och stödja både dig och barnet. Din oro är viktig, och den förtjänar att höras.