Får socialtjänsten prata med barn?

Får socialtjänsten prata med barn? Alltså, bara tanken gör mig alldeles kall inombords. Jag menar, visst, jag förstår ju att det finns lagar och regler och så, och att det säkert ibland kan vara nödvändigt. Men ändå… Tänk dig själv, ett litet barn, kanske rädd och förvirrad, som ska sitta där ensam med en främmande vuxen från socialtjänsten. Utan mamma eller pappa. Hur ska det kännas? Det skär i hjärtat bara jag tänker på det.

Min kusin berättade om en kompis vars dotter blev intervjuad av socialtjänsten i skolan. Flickan, hon var bara åtta år, kom hem helt uppriven och förstod knappt själv vad som hade hänt. Det hade tydligen varit något missförstånd, en anmälan som visade sig vara helt grundlös. Men skadan var ju redan skedd. Lilla tjejen var ju helt omskakad. Vem skulle inte vara det?

Jag läste någonstans att i typ 90% av fallen där barn omhändertas så har föräldrarna inte ens fått chansen att berätta sin sida av historien. 90%! Det är ju helt galet! Visst, jag förstår att det finns situationer där barn far illa, absolut. Och då måste socialtjänsten ju ingripa. Men borde de inte åtminstone försöka involvera föräldrarna så mycket som möjligt? Eller i alla fall förklara för barnet varför mamma och pappa inte är där? Det känns ju som att det minsta man kan begära är att barnet ska känna sig tryggt och förstått, även i en sån svår situation. Eller?

Jag hoppas verkligen, verkligen att socialtjänsten har bra rutiner för sånt här. Att de verkligen gör allt för att barnen ska känna sig trygga och hörda. För tänk om det är ditt barn som sitter där ensam och rädd… Det vill man ju inte ens föreställa sig.

#Barn #Rättigheter #Socialtjänst