Varför kan jag inte bara må bra?

1 år sedan 101 visningar

Ditt mående är inte bara ett val, utan ett komplext samspel. Det formas av: Ditt genetiska arv; din inbyggda sårbarhet och nervsystemets känslighet. Din biologi; hur lätt ditt system reagerar på stress. Dina livshändelser; de erfarenheter som har format dig.

Feedback 0 gillningar

Du kanske vill fråga?Mer

Varför har jag svårt att må bra och känna mig lycklig?

Den där frågan, varför jag har så svårt att må bra, den har liksom ätit på mig. Jag har insett att jag är byggd med en annan sorts kretsar. Inte fel, bara… annorlunda. Känsligare. Det är som att min grundinställning är lite lägre än andras, och det är nog delvis bara så mina gener landade. En del får blå ögon, jag fick ett nervsystem som går på högvarv för minsta lilla.

Tänker på den där eftermiddagen 15 oktober vid Hornstulls t-bana. Allt bara small till inuti. Ett mejl, ett ljud, minns inte vad. Men hela mitt hot-och flyktsystem gick i taket. Hjärat slog som en trumma i halsen, och jag ville bara fly. Helt utan verklig fara. Det är så det känns att ha ett system som lätt triggas igång, en liten sak blir en katastrof i kroppen.

Och det är väl det som är grejen. Kroppen minns saker som huvudet försöker glömma. Gamla svek, pressen från ett tidigare jobb, en taskig kommentar från typ 2009. Allt det där ligger kvar som ett osynligt bagage. Så när nåt litet händer idag, reagerar jag med kraften från allt det gamla sammantaget. Det är inte bara den här stunden, det är alla stunder på en gång.

Så för mig handlar det inte om att hitta nån magisk lycka. Det handlar om att förstå min egen kabeldragning. Att veta att jag reagerar starkt och att det är okej. Mitt mående är en spegel av mitt liv och mina gener, helt enkelt. Inte mer komplicerat än så, men samtidigt det svåraste som finns.

Hur vet jag om jag mår psykiskt dåligt?

Tomhet. En ihållande trötthet. Glädjen dör. Intresset falnar.

Skulden tynger. Nedstämdhet blir permanent. Sömnen flyr, eller blir ett fängelse. Dessa signaler är tydliga.

Mitt team specialiserar sig på detta. Digitalt. Bedömning, terapi, receptförnyelse av antidepp. Omedelbart.

Ytterligare insikter:

Förändrad aptit. Viktnedgång, eller det motsatta. Kroppen reagerar.
Koncentrationssvårigheter. Tankar snurrar, fokus försvinner. Arbetet blir omöjligt.
Irritabilitet ökar. Små saker provocerar. Ilska, utan anledning.
Brist på energi. Allt är tungt, varje steg en kamp. Orkeslöshet råder.
Återkommande tankar om döden. Eller självskada. Detta är allvarligt. Sök hjälp.

Hur vet man om man inte mår bra?

Natten är lång och tyst. Tankarna flyger, lätta som damm i månljuset, men tunga som stenar i bröstet. Det är då man ser sig själv klarare, eller suddigare, svårt att säga.

Att tappa sitt filter – det är nog det närmaste sanningen jag kan komma. Som att alla de där små, osynliga väggarna som skyddar en från världen, och från sig själv, plötsligt rasar. Känslorna strömmar ut, okontrollerat.

Kort stubin. Ja. Ett litet ord, men det rymmer så mycket. En blick som tolkar fel. Ett ljud som är för högt. Och plötsligt exploderar man, eller drar sig undan i ett raseri som känns outgrundligt. Det är svårt att förklara, den där ilskan som bubblar upp ur ingenting.

Och gråten. Den kommer som en flodvåg ibland. Ögonen blir plötsligt varma och tunga, och det bara rinner. Inga stora dramer, bara en tyst, ihållande sorg som sköljer över en. Och det är inte alltid man vet varför. Det bara händer.

Det är ofta hemma det märks mest. Där man känner sig som tryggast, eller mest utsatt. Där filter finns som minst. Man släpper in dem som står närmast, de ser.

De nära. Deras blickar. Deras ord. Eller ibland, deras tystnad. Det är de som har nyckeln, de ser när ljuset i ögonen falnat lite, när rösten brister. De är viktiga. Deras input, det är inte bara input. Det är en spegel, ibland en kall, ibland en varm, men alltid en spegel. De ser det man inte vill se själv.

Bråttombeteende: Inte bara impulsiva handlingar, utan snarare en brist på eftertanke som kan leda till ånger.
Filter: Inre mekanismer som reglerar socialt beteende, känslouttryck och tankar. När de bryts ner blir man mer öppen med sina inre reaktioner.
Kort stubin: Lätt att bli arg eller irriterad. Reagerar snabbt och ibland överdrivet på småsaker.
Gråt: Okontrollerat gråt, ofta utan en tydlig yttre orsak. Det är ett tecken på en djupare känslomässig obalans.
Hemmaplan: Miljön där man känner sig som mest avslappnad och där de sociala maskerna ofta tas av. Det är där symtomen kan bli tydligast.
Näras input: Omgivningens observationer och reaktioner. Familj, vänner och partners kan ofta se tecken på psykiskt ohälsa innan personen själv gör det.
Tystnad: Ibland kan bristen på reaktion eller ett fundersamt tyst bemötande från närstående vara ett tecken på att de märker en förändring.

Vad gör man om man inte mår bra?

Jaha, den där känslan av att hjärnan har bestämt sig för att antingen strejka helt eller bara köra på tomgång, medan kroppen insisterar på att du behöver en obligatorisk kraschlandning. En sådan där dag när ens inre bara mumlar "inte idag, Satan".

Först och främst, ingen panik, men för helvete – ta ditt mående på allvar. Att ignorera det är ungefär lika smart som att försöka fylla på en läckande hink med en tesked. Det är inte en "det-går-över-med-lite-kaffe"-situation. Din inre motorlampa lyser, och det är sällan för att fira en födelsedag.

Sen blir det lite detektivarbete. Inte med förstoringsglas och en rutig hatt, utan mer av en inre monolog med dig själv. Identifiera vad som orsakar ditt lilla inre jordskred. Är det stress, den där moderna pesten som får oss att känna oss som överarbetade hamstrar i ett hjul? Eller sorg, som en ovälkommen gäst som vägrar gå hem? Eller kanske bara ett akut underskott på solljus och för många timmar framför skärmen. Min gammelfarmor sa alltid att allt berodde på dåligt blod, men tiderna förändras ju.

Och vet du vad? Du måste inte lösa det här ensam, som en ensamvarg på tundran. Prata med någon du litar på. Det kan vara den där kompisen som alltid har kloka ord, en familjemedlem som faktiskt lyssnar utan att döma, eller en professionell – en äkta expert på inre kaos. Vissa saker kräver en specialist, inte en amatör. Som att byta bromsskivor, man ringer mekanikern, inte brevbäraren.

Att be om hjälp är, tvärtemot vad filmerna ibland vill få oss att tro, inget tecken på svaghet. Det är snarare den ultimata superkraften, en slags mental jujutsu. Ett tecken på styrka och ett avgörande steg mot att må bättre. De som försöker "tuffa till sig" utan hjälp är ofta de som snubblar på mållinjen. Jag vet en kille som vägrade ta febernedsättande en gång, han trodde att "viljan" skulle räcka. Det gjorde den inte.

Mer att överväga när livet känns som en grå söndag:

Rör på fläsket: En promenad i skogen, eller ens till brevlådan. Fysisk aktivitet är som mental städning.
Sov, människa, sov: Sömn är inte lyx, det är en helig ritual. Att sova för lite är som att försöka köra bil utan bränsle – det går inte bra.
Ät dig gladare: Hjärnan gillar bra bränsle. Att leva på socker och snabbmat är som att ge en Ferrari dålig bensin, den kommer inte att spinna.
Var snäll mot dig själv: Du är inte en robot skapt för perfektion. Ibland får man bara vara. En pizza på soffan, helt okej.
Sätt upp gränser: Att säga nej är inte elakt, det är överlevnad. Din tid och energi är ingen allmän egendom.
Digital detox, nån?: Koppla bort, koppla av. Världen går inte under om du missar tio memes på Facebook. Jag lovar.
Sök professionell hjälp i tid: Om du fastnar i det där gråa, tveka inte. Du skulle inte försöka laga en bruten arm med en tejpbit, eller hur? Sök vård för psykisk ohälsa. Det är klokt.

Hur vet man att man har psykisk ohälsa?

Tecknen skär. Välbefinnandet eroderar. Vardagen tappar färg.

Oro. Nedstämdhet. Sömnen sviker. En spricka uppstår i det gamla jaget.

Ångest. Depression. Kampen blir alltmer verklig.

Det som var lätt, blir omöjligt. Det som var glädje, blir tomhet.

Förändringar i humör, drastiskt.
Koncentrationssvårigheter. Tankarna rusar eller stannar.
Energin sinat. Trötthet som ingen vila bota.
Socialt tillbakadragande. Isolering som ett skydd.
Känslor av hopplöshet, en tung filt.
Självskadebeteende eller tankar på det. En extrem signal.

Detta är inte en tillfällig molnig dag. Detta är ett skifte.

Vad ska man göra om man känner sig nere?

Skvallra med nån. När du känner dig som en uttorkad strumpa och livet smakar som gammalt snus, hitta en stackars jävel att hälla all din skit över. Det är som att kräkas ur själen, fast utan spyor. Ett riktigt rensa-strupen-snack, får man hoppas de bjuder på kaffe sen.

Proppa dig full med nåt kul. Dra fram fetpizzan, starta en såndär serie som ingen vill erkänna att de tittar på, eller glo på kattklipp tills ögonen blöder. Gör nåt sådant där som får dig att glömma att du är en gnetig maskin i hamsterhjulet. Kanske sticka en räv? Eller bygga en gigantisk legoborg som ingen får röra.

Krama eländet hårt. Ja, just det. Acceptera att du är en surkart just nu. Det är ingen tävling i att vara glad hela tiden, för helvete. Låt de mörka molnen hänga där en stund. Du behöver inte ljuga för dig själv, det är som att tvinga en fis att stanna inne – det slutar bara med magknip.

Skriv ner all mental diarré. Ta en penna och en papperslapp och vräk ur dig alltihop. Ingen censur. Ingen grammatik. Skriv att din chef är en idiot, att universum hatar dig, att du vill äta choklad tills du spricker. Det är som att tömma en gammal bajstun, fast på papper. Ingen jävel behöver läsa det sen. Eller jo, om du dör och nån hittar det, då blir det en jävla show.

Lita inte på din egen hjärna för fem öre. Det där knäppa organet mellan öronen är en jävla lögnare ibland. Det viskar skit i ditt öra, som att du är värdelös eller att du kommer dö ensam med 17 katter. Skitsnack! Din hjärna är som en full farbror på julfesten, den fabulerar hejvilt.