Varför går jag upp i vikt i slutet av 40-årsåldern?

Varför går jag upp i vikt när jag närmar mig femtio? Det är en fråga som gnager, vet ni? Jag ser mig själv i spegeln, och… ja, det är inte samma figur som för tio år sedan. Känns som om kläderna krymper, inte jag som växer. Eller?

Läste någonstans att det här med hormonbalansen… östrogen och progesteron, heter det visst. De här små liven, som man trodde man hade koll på i alla år, de ställer till det ordentligt nu. Som att någon skruvat ner termostaten på hela min ämnesomsättning. Det blir liksom… mindre fart på allt. Minns ni hur det var förut? Att kunna äta vad som helst och ändå vara smal? Suck. Nu känns det som om varje kalori fastnar som lim på höfterna.

Och muskelmassan då? Den minskar tydligen. Jag har ju alltid varit rätt aktiv, men kanske inte tillräckligt aktiv de senaste åren? Kanske borde jag börja med den där yogan jag pratat om i evigheter… eller är det bara en ursäkt? Tänk om det är så enkelt som att bara röra på sig mer! Men orken, den är ju inte vad den varit…

Sen är det ju generna förstås. Min mamma fick också en liten… ökning i midjemåttet runt den här åldern. Är det ödet? Är det något jag bara får acceptera? Det känns lite… orättvist, faktiskt. Jag försöker ju verkligen. Jag äter ju inte godis varje dag (okej, nästan varje dag…)!

Och sömnen då? Hjälp, sömnen! Jag vet att den spelar roll, men med två tonåringar hemma som har sina egna, märkliga dygnsrytm-problem, blir det ju inte alltid så mycket av den varan… Kanske tio timmars sömn är lösningen, men… hur får man till det i verkligheten? Nio timmar kanske? Nä, ärligt talat, fem är väl snarare min rekord.

Det är en hel del bitar som ska falla på plats, det här. Kanske det är en kombination av allt – hormonerna, muskelmassan, generna, sömnen, aktivitetsnivån… Kanske behöver jag en bättre plan. Eller kanske bara en stor, mjuk tröja. Just nu lutar det åt det sista.