Varför blir man nervös när man pratar?

11 månader sedan 70 visningar

"Nervösitet vid tal beror på hjärnans tolkning av situationen. Undvikande och säkerhetsbeteenden förstärker rädslan, signalerar fara. Genom att möta situationen direkt, omfamna osäkerheten, kan hjärnan omvärdera hotet och nervositeten minska."

Feedback 0 gillningar

Du kanske vill fråga?Mer

Nervös inför samtal? Orsaker & tips?

Åh, nervositet inför samtal, känner jag igen! Som den där gången i oktober 2021, presentationen inför hela företaget. Hjärtat bultade som en galen fågel, svetten pärlade sig... Minns priset på kaffet den morgonen, 25 kronor på Pressbyrån, känns så otroligt tydligt just nu.

Det där med undvikande, ja, det stämmer. Jag brukade skjuta upp jobbiga samtal i evigheter, det blev en ond spiral. Hjärnan tolkade det som ett bevis på fara, typ "bättre att undvika än att möta något obehagligt".

Men sen började jag med mindfulnessövningar. Fem minuter varje morgon, fokuserade på andningen. Helt enkelt andas in, andas ut. Det hjälpte faktiskt. Känns lite flummigt att skriva, men det fungerade för mig.

Och sen, ett annat tips, är att förbereda sig ordentligt. Strukturerade anteckningar, övriga punkter jag vill ta upp. Inte så jag läser upp dem, utan för att jag ska känna mig trygg. Känns bra att veta jag har koll på läget, då slappnar jag av.

Hur känns det i kroppen när man är nervös?

Kroppen? Nervositet?

Irritation. Lättantändlig. Som stubin.
Rastlöshet. Fötterna trampar. Hela tiden. Nerverna? De dansar samba. Ofrivilligt.
Oro. Som en sten i magen. Kall. Hård. Bara finns.
Ångest. Ett svart hål. Drar. Slukar. Inget kvar.
Koncentrationssvårigheter. Hjärnan? Som sirap. Seg. Omöjlig.
Hjärtklappning. Trummor. Inifrån. Hårt. Snart spricker det.
Andningssvårigheter. Luft? Som tjära. Tungt. Stoppar upp.

Minns en gång, tunnelbanan, rusning. Fick inte luft. Panik. Bara det. Hela min värld krympte till detta: Få luft.

Det är det. That's it.

Vad gör din kropp när du är nervös?

Herregud, vad var det nu jag skulle skriva? Nervös? Ja, just det. Kroppen, den gör ju… massa grejer! Andningen, den blir helt galen. Som en hamster i ett hjul. Snabbare, snabbare, mer syre! Till musklerna, antar jag. Varför? Ska jag springa? Fly? Eller slåss? Jag vet inte ens vad jag är rädd för.

Pupillerna! De vidgas. Ögonen, de blir stora. Ser jag bättre då? Eller bara mer… förskräckt? Som en rädd kanin. Märkte det inte ens. Men ljus, ja, mycket ljus. Hjälper det mot mörkret inuti?

Svettas. Klisterkallt. Blött. Under armarna, i pannan, överallt. Usch. Och varmt. Varför blir man varm av att frysa? Eller är det tvärtom? Är det kroppen som försöker kyla ner sig? Dum fråga. Klart den försöker kyla ner sig. Men varför blir jag då så varm? Jag förstår ingenting.

Vad var det mer? Åh ja, stress. Stresshormoner. Adrenalin, eller nåt sånt. Pulsen, den ökar. Hjärtat bultar. Som en trummis i ett hårdrocksband. Låter det så? Nä, det låter mer… panikartat.

Ökad andning (snabbare)
Vidgade pupiller (periferseende)
Ökad kroppstemperatur & svettningar
Ökad puls (hjärtklappning)

Jag borde nog gå och ta ett glas vatten. Eller tio. Eller… nej, det blir för mycket. Kanske en kopp te. Lugnande te. Med honung. Nej, vänta… jag glömde ju att jag är laktosintolerant. Kanske bara vatten då.