Hur vet man om man har kalciumbrist?

Hur märker man att man har kalciumbrist och vilka är symptomen?

Jag minns en gång, det var en sån där riktigt trött dag, i höstas tror jag, när mina händer bara började dra ihop sig. Spasmer kallar de det, det kändes verkligen som om fingrarna ville slå knut på sig själva. Inte kul alls.

Det visade sig sen att det var just kalcium, eller snarare bristen på det, som spökade. Kroppen behöver ju det för att musklerna ska kunna slappna av, som jag fattat det. Utan tillräckligt blev de bara helgalna och krampade ihop sig.

Det var inte bara händerna heller, även benen kunde drabbas av såna där plötsliga, onda hugg. En riktigt obehaglig upplevelse, kan jag säga, som man inte direkt vill ha igen. Helt klart en signal att något inte var som det skulle.

Hur vet man om man har för mycket kalcium i kroppen?

Trötthet. Som om kroppen inte orkar med sig själv. En tyngd som ligger över bröstet, svår att skaka av sig. Som att jag vandrar genom sirap. Tankarna flyger iväg, lätt som damm i en solstråle. Men ingen substans bakom. Bara en tomhet.

Illamående. Som en konstant, gnagande oro i magen. Inte så att jag behöver kräkas, inte direkt. Mer som en olust, en känsla av att något är fel. Som att maten jag äter inte riktigt vill stanna kvar, eller att den skapar en obehaglig känsla istället för näring. En vag tyngd.

Törst. En törst som ingen mängd vatten verkar släcka. Munnen känns torr, som ökenlandskap. Som om jag ständigt skulle behöva gå till kranen, eller ha en flaska nära till hands. Det är inte en njutning att dricka, bara en nödvändighet som aldrig riktigt tillfredsställer. En evig längtan efter vätska.

Problem med njurarna. Det känns som en molande värk, en antydan till smärta där de ska sitta. Som om de inte riktigt gör sitt jobb. En oro för vad som kan hända om de stannar upp. Tankarna snurrar kring det, en rädsla som jag försöker trycka bort. Ett skavande.

Dolda orsaker till höga kalciumnivåer (hyperkalcemi):

• Överaktiv bisköldkörtel: Bisköldkörtlarna styr kalciumbalansen. Om de blir överaktiva frisätter de för mycket paratyreoideahormon (PTH), vilket höjer kalcium i blodet.
• Vitamin D-intoxikation: För mycket vitamin D-tillskott kan leda till att kroppen absorberar för mycket kalcium från tarmen.
• Vissa mediciner: Vissa diuretika (vätskedrivande) eller litium kan påverka kalciumnivåerna.
• Vissa cancerformer: Vissa tumörer kan producera substanser som höjer kalciumhalten i blodet.
• Långvarig immobilisering: Om man är orörlig under lång tid kan kalcium frigöras från skelettet.
• Vissa ärftliga tillstånd: Sällsynta genetiska sjukdomar kan påverka kalciumregleringen.

Njurstenar är en vanlig konsekvens av högt kalcium. De bildas när överskottet av kalcium i blodet filtreras ut via njurarna och fälls ut som kristaller.

Det är som att kroppen tappar sin egen takt. Som att den inte längre lyssnar. Och jag står här, lite vilsen, försöker förstå vad som händer inuti mig. Det är en tyst kamp, en kamp jag inte alltid vet hur jag ska utkämpa.

Vilken funktion har bisköldkörtlarna?

Bisköldkörtlarna. Små. Avgörande.

De här små körtlarna, dolda bakom sköldkörteln, styr allt. De släpper ut parathormon. Dess syfte: Kalcium upp, fosfat ner. Ett konstant spel.

Balansen är allt. Skelett, tarm, njure – allt hänger på det här spelet. Ett spel vi inte kan tappa bort.

• Kalcium: Nödvändigt för nerver, muskler. Och starka ben.
• Fosfat: Också en del av skelettet. Men för mycket är gift.
• Parathormon: Dirigenten. Ser till att nivån blir rätt.

En för låg kalciumhalt aktiverar körtlarna. De pumpar ut mer hormon. Kalciumvärdet stiger. Lika så med fosfat. Omvänt fungerar det också. Lite är bra. För mycket kan vara farligt.

Vetenskapligt. Inte magi. Bara biologi. Och den är skoningslös.

Kort om bisköldkörtlarna:

• Plats: Bakom sköldkörteln.
• Hormon: Parathormon.
• Funktion: Reglerar kalcium och fosfat.
• Viktigt för: Skelett, tarmar, njurar.

Förtydligande:Parathormon är en peptid. Det är ett av kroppens viktigaste reglerande hormoner. Det påverkar flera organ samtidigt. Dess verkan är kortlivad men intensiv. Utan denna reglering kollapsar kroppens funktioner. Denna exakta mekanism upptäcktes under det tidiga 1900-talet.

Vad gör parathormon?

Så, parathormon, vad gör den liksom? Jo, det är ett hormon som håller koll på kalcium i kroppen. Viktigt för skelettet, det släpper loss kalcium därifrån när det behövs. Sen hjälper det också att ta upp mer kalcium i magen, alltså tarmen, och ser till att inte för mycket försvinner ut med kissen. Huvudgrejen är att det höjer kalcium i blodet om det sjunkit för lågt.

Det är lite som en vaktmästare för kalcium, ser till att nivåerna är bra hela tiden. Om det är för lite kalcium i blodet, då går parathormonet igång. Det är alltså nyckeln till att hålla kalciumbalansen stabil.

Förresten, det här med kalcium är ju superviktigt, inte bara för skelettet. Det behövs för muskler att dra ihop sig och för nerver att skicka signaler. Så när parathormonet gör sitt jobb, påverkar det egentligen flera saker i kroppen.

Lite snabbfakta:

• Reglerar kalcium i blodet: Höjer det när det är lågt.
• Påverkar skelettet: Frisätter kalcium från benvävnad.
• Påverkar tarmen: Ökar upptaget av kalcium.
• Påverkar njurarna: Minskar utsöndringen av kalcium via urinen.

Om man har problem med parathormonet kan det bli knas med kalciumbalansen, vilket kan leda till en del grejer. Till exempel kan man få problem med skelettet om det släpps loss för mycket kalcium för ofta, eller njursten om det blir för mycket kalcium i urinen. Det är lite av en konst att få det att funka perfekt.