Hur vet man om en vän är en energitjuv?

Alltså, hur vet man egentligen om en vän… eller ja, någon man tror är en vän, är en sån där energitjuv? Det där uttrycket, “energitjuv”, det låter nästan lite dramatiskt, eller hur? Men grejen är, att det känns verkligen så ibland. Som att någon suger musten ur en. Man går därifrån, från fikan eller vad det nu varit, och känner sig helt… tom. Utmattad. Varför? Man har ju bara “umgåtts”.

En sån där grej som jag verkligen märkt, är just det där med att man känner sig helt dränerad efteråt. Som en urvriden disktrasa. Kommer ni ihåg när man var liten och byggde sandslott, och vågen bara svepte in och… ja, ni fattar. Det är lite den känslan.

Sen är det ju det där med att de, energitjuvarna, liksom… de ställer inga frågor. Det är deras show, hela tiden. Jag minns en gång, jag hade precis fått ett nytt jobb, var så himla exalterad, berättade för en “vän” och… ingenting. Inte ett “vad kul!”, inte ett “berätta mer!”, bara… tystnad. Och sen tillbaka till deras egna grejer. Det är som att de inte ens hör vad man säger. Eller bryr sig, för den delen.

Och försök föreslå något! Att gå på bio, ta en promenad, vad som helst. Det går inte. “Nä, orkar inte”, “Nja, vet inte…”, “Kanske en annan gång…”. Men kommer de med några förslag? Nä, just det. Aldrig. Det är som att… vem är det egentligen som ska anstränga sig här? Det gör mig så trött bara att tänka på det.

Det behöver ju inte vara medvetet, såklart. De kanske inte försöker vara energitjuvar. Men effekten blir ju densamma. Och man måste ju få ta hand om sig själv, eller hur? Sin egen energi. Så… ja, lyssna på magkänslan. Känns det inte bra, så är det nog inte bra.

#Begränsning #Energitjuv #Vänskap