Hur länge har man nikotinabstinens?

Hur länge håller det här då? Tre månader, säger de. Tre månader utan att längta efter en cigarett. Låter nästan...otroligt, va? Jag menar, det känns ju som en livstid ibland, liksom att det alltid kommer finnas en liten, otäck röst i bakhuvudet som viskar om en snabb, liten bloss.

Tre månader… Min kompis Anna, hon kämpade i typ ett halvår innan hon kände sig riktigt fri. Hon sa att det var som att gå igenom en sorg, en riktig, djup sorg efter något hon visste var dåligt för henne. Konstigt, eller hur? Sörja något man borde vara glad att bli av med.

Men visst, det beror ju på hur beroende man är. Och på allt annat också, livet i stort, stressen, sömnen… Min svåger, han slutade kallt för tio år sen. Men fortfarande, om han är stressad på jobbet, så säger han att han får en konstig klump i magen, en längtan efter den där välbekanta känslan. En känsla han vet är ett gift. Märkligt, va? Kroppen minns.

De säger alltså tre månader. Men är det tre månader av konstant lidande? Nej, absolut inte. Det är mer som vågor, perioder av intensiv längtan som avlöses av dagar då man knappt tänker på det. Som en berg-och-dalbana med långsammare och långsammare dopp. Tänk er, så som man beskriver det med en… avvänjning, kanske.

För mig var det mer än tre månader, det kan jag säga. Jag tror det var snarare sex, innan jag slapp den där ständiga, gnagande känslan. Sex månader av att lära om mitt liv, mitt sätt att hantera stress. Men jag är ju glad att jag lyckades. Riktigt glad.