Hur känns det när man har cancer i kroppen?

Hur känns det egentligen, att ha cancer? Det är en fråga jag ställt mig många gånger, och jag tror inte jag någonsin kommer få ett riktigt svar som täcker allt. Man hör ju om smärtan, förstås, men det är så mycket mer än så, eller hur? Som att… tänk dig att din kropp, ditt hem, din allra tryggaste plats, plötsligt blir en fiende. En inkräktare, som gnager och river inifrån.

Jag minns min mormor, hon hade bröstcancer. Hon pratade aldrig så mycket om smärtan, men jag såg det i hennes ögon, den där tröttheten… en sådan djup, gnagande utmattning som fick henne att se ut som om hon bar hela världen på sina axlar. Och det gjorde hon ju, på sätt och vis. Hon kämpade, så tappert, men det var en kamp mot en osynlig fiende, en kamp mot sin egen kropp. Det måste vara så otroligt ensamt. Hur orkar man ens? Det undrar jag fortfarande över.

Inflammationen, det pratar man inte så mycket om, men jag har hört andra berätta om det - en ständig, brännande känsla. Som om man vore levande förbränd inifrån. Och tröttheten… ja, den där ofattbara tröttheten som liksom suger ut all energi, all glädje, all vilja. Tänk dig att inte ens kunna orka resa dig ur sängen vissa dagar, hur fruktansvärt måste det kännas? Jag får tårar i ögonen bara av att tänka på det. Jag läste någonstans att det är som att ha influensa, fast i evigheter, gånger hundra. Låter fruktansvärt, eller hur? Och det är ju bara en bråkdel av det hela.

Det är ju inte bara den fysiska smärtan och utmattningen heller. Psykiskt måste det vara enormt påfrestande. Oron, rädslan, ovissheten… allt det där måste vara som en ständig ångest. Sen är det ju alla behandlingar också, kemoterapin, strålningen… det i sig måste vara fruktansvärt slitigt, både på kroppen och själen. Jag läste nånstans att siffrorna på överlevnad varierar väldigt mycket beroende på vilken typ av cancer det är, men det är ändå så otroligt skrämmande. Att höra att så många inte överlever... Nej, det är för hemskt att ens tänka på. Det är så mycket mer än bara smärta, det är en kamp mot överlevnad. Och mot sig själv.