Är trotssyndrom NPF?

Är trotssyndrom en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning? Nej, men det kan finnas kopplingar.

Trotssyndrom (ODD), eller oppositionellt trotsande syndrom som det också kallas, är ett beteendestörningssymtom som präglas av återkommande mönster av trotsigt, argumenterande och aggressivt beteende. Barn och ungdomar med ODD visar ofta utmanande beteenden som att de bråkar med vuxna, ignorerar regler, retas med andra och blir lätt frustrerade. Det är viktigt att förstå att trots att dessa beteenden kan vara mycket påfrestande för såväl barnet/ungdomen som omgivningen, är ODD inte i sig en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning (NPF).

Skillnaden ligger i roten till beteendet. NPF, som inkluderar tillstånd som ADHD, autism och Tourettes syndrom, anses bero på skillnader i hjärnans funktion och utveckling. Dessa skillnader påverkar individens förmåga att hantera information, kommunicera och interagera socialt på ett sätt som anses vara typiskt. Trotssyndrom, å andra sidan, beskriver beteendet i sig, inte den underliggande orsaken. Det kan uppstå av olika anledningar, och en specifik orsak kan vara svår att fastställa.

Även om ODD inte är en NPF, är det vanligt att det samförekommer med andra NPF, framför allt ADHD. I dessa fall kan ADHD:s impulsivitet och koncentrationssvårigheter förvärra ODD-symtomen, vilket leder till en mer uttalad och komplex situation. Det är viktigt att utredningen tar hänsyn till alla potentiella bakomliggande faktorer för att kunna ge rätt stöd och behandling.

Diagnosen ODD ställs utifrån kriterier i DSM-5 (Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders) och ICD-10 (International Statistical Classification of Diseases and Related Health Problems). Professionella, såsom psykologer och psykiatriker, bedömer barnets eller ungdomens beteende över tid och i olika sammanhang för att fastställa om diagnoskriterierna uppfylls.

Det är viktigt att betona att en diagnos av ODD inte är en “etikett” som fastställer vem personen är. Det är en beskrivning av ett beteende som kan hanteras och förbättras med rätt stöd. Behandling kan inkludera beteendeterapi, föräldrastöd, och i vissa fall medicinering om det finns samförekommande tillstånd som ADHD. Tidig intervention och ett helhetsperspektiv som tar hänsyn till individens specifika behov och omgivning är avgörande för ett positivt resultat. Föräldrar och vårdnadshavare spelar en central roll i att skapa en stödjande och strukturerade miljö för barnet/ungdomen.