Vad kostar det att äga en taxi?

Alltså, hundra tusen spänn?! Bara för att börja? Helt galet mycket pengar, det känns ju i magen bara jag tänker på det. Som en enorm klump av… tja, ångest, typ. Man skulle ju kunna göra så mycket annat med hundra tusen! Resa jorden runt, köpa en liten stuga någonstans… eller bara ha som en trygghet, en buffert. Men nej, lägga allt på en taxi? Det är läskigt, verkligen läskigt.

Och sen, femtio tusen till för varje extra bil?! Hur ska man ens ha råd? Det känns som att man gräver en allt djupare grop för sig själv. Visst, jag förstår att det kan vara lönsamt i längden, men ändå… Tänk om det inte går bra? Man sitter där med skulder upp över öronen. Min kusin, han startade eget företag en gång, en liten caféverksamhet. Han satsade allt, verkligen allt. Det gick inte alls som han tänkt sig. Slutade med att han fick sälja sin lägenhet. Det vill jag inte att det ska hända mig.

Sen har vi ju alla de där andra kostnaderna också. Bensin, försäkringar, reparationer… det tar ju aldrig slut! Och den där soliditeten på 12 procent… vad betyder det ens egentligen? Jag menar, jag är ingen ekonom direkt. Det låter bara som ännu en sak att oroa sig för. Jag läste någonstans att de flesta nya företag går i konkurs inom de första fem åren. Fem år! Det är ju ingenting. Hur ska man kunna sova om nätterna med den vetskapen?

Men samtidigt… tänk om det går bra? Tänk om man lyckas? Friheten att vara sin egen chef, att bestämma sina egna tider… det lockar ju enormt. Jag minns när jag var liten, då drömde jag om att ha ett eget företag. Att bygga upp något från grunden, något att vara stolt över. Kanske är det här min chans? Det är en chansning, absolut. En jättestor chansning. Men ibland måste man våga chansa, eller hur? Eller? Jag vet inte… Det är så mycket att tänka på.