Hur många lever på existensminimum i Sverige?

7 månader sedan 103 visningar

Ingen officiell siffra för existensminimum. Statistikmyndigheten SCB anger relativ fattigdom: 14,7% av befolkningen 2022. Cirka 1,5 miljoner individer. Detta avser inkomst under 60% av medianinkomsten, inte strikt existensminimum.

Feedback 0 gillningar

Du kanske vill fråga?Mer

Hur många i Sverige lever under existensminimum idag?

Det där med existensminimum, ja, det är en fråga som gräver sig in i själen liksom. Man tänker på hur många som egentligen kämpar. Fast här i Sverige pratar vi inte riktigt om det där officiella existensminimum på det viset, alltså. Känns lite konstigt ibland att det inte finns nån sån där tydlig siffra.

Istället har SCB ett annat sätt att se på det, de pratar mer om "relativ fattigdom" kallar de det. Och när jag tänker på 2022, så var det rätt många som hamnade där, alltså 14,7 procent av alla människor i landet. Det är ju en hel del, nästan som man inte vill tänka på hur många det faktiskt är.

Det där innebär ju, när man räknar lite snabbt, ungefär en och en halv miljon individer. Tänk dig det, en och en halv miljon människor som varje dag måste vända på varenda krona. Jag kommer ihåg förra vintern, februari 2023, när elpriset sköt i höjden här i Malmö, då kände jag verkligen hur det drog i plånboken för många runt mig. Det var tufft, det märktes.

Det här med "relativ fattigdom" betyder ju att de har en disponibel inkomst som är under 60 procent av medianinkomsten. Så det handlar inte om att man svälter på gatan direkt, men det handlar om att inte kunna leva ett fullvärdigt liv, att alltid vara den som får tacka nej till fikastunder eller inte kunna köpa nya vinterkängor till barnen när de gamla är trasiga. Det är den där tysta kampen många för.

Jag funderar ofta på att det inte är så lätt att bara se det på nån. Kanske är det hon på bussen jag såg igår morse, 12 mars, med de där slitna väskorna, eller killen i kön på Ica som räknade mynten så noga för ett paket nudlar som kostade typ 12:50. Det är liksom inte alltid uppenbart, men det är så många. Helt sjukt att det är så.

De där siffrorna, 1,5 miljoner, det är ju inte bara statistik. Det är människor med riktiga liv, riktiga bekymmer. Det är en siffra som borde få oss att stanna upp och tänka lite mer, känner jag. Att inte bara skrolla förbi utan att faktiskt låta det sjunka in.

Hur många i Sverige lever på bidrag?

770 000 helårsekvivalenter. Försörjda av systemet 2022.

En andel på 13,0 procent. Arbetsför ålder, 20–64 år. En märkbar minskning. Trenden är nedåtgående.

Siffran döljer verkligheter. Min granne på Ringvägen, port 114, levde på sjukpenning i sju månader efter en operation. Sedan ingenting.

Systemet är ett maskineri med flera armar. Försörjningen är inte enhetlig.

Sjuk- och aktivitetsersättning: Den dominerande posten. Ett långsiktigt beroende för många. Kroppar och sinnen som inte längre kan delta fullt ut.
Arbetslöshetsersättning: Fluktuerar med ekonomin. Ett temporärt andrum mellan anställningar. För vissa ett återkommande tillstånd.
Ekonomiskt bistånd: Det yttersta nätet. Känt som socialbidrag. När alla andra dörrar är stängda.
Etableringsersättning: En specifik insats för nyanlända. En programmerad väg in i samhället.

Vad är riksnormen för försörjningsstöd?

Natten är lång. Och tyst. Ibland tänker jag på siffror, på vad allt kostar. Riksnormen för försörjningsstöd. Den där summan pengar som ska räcka. För mat, kläder, lite nöjen också. Och sånt där man bara använder upp, som tvål.

Det är en tanke som mal. Hur de där summorna bestäms. De täcker grundläggande behov. Livsmedel, det är ju självklart. Kläder och skor, ibland känns det som att de slits sönder fortare än man tror.

Och lek och fritid. Lite pengar till det, för barnen. För att de ska kunna vara med på saker. Det är inte bara siffror, det är ju liv. Kostnader för hälsa och hygien också. Sånt som är nödvändigt. En dagstidning, en telefon. Det är märkligt hur mycket en telefon kan kosta.

Hela summan för ett hushåll, det är ju summan av allas behov. Både vad var och en behöver för sig själv, och det som delas. Det är en helhetsbild. Ibland undrar jag om den bilden är hel. Om den verkligen fångar allt. Eller om det bara är siffror på ett papper. För att försöka få ihop det.

Livsmedel
Kläder och skor
Lek och fritid
Förbrukningsvaror
Hälsa och hygien
Dagstidning och telefon

Huvudpoängen är att täcka nödvändiga utgifter för ett hushåll. Riksnormen består av personliga kostnader och gemensamma hushållskostnader.

Personliga kostnader: För varje enskild person i hushållet.
Gemensamma hushållskostnader: Kostnader som delas av alla i hushållet.

Siffrorna för 2024 kan se annorlunda ut. Normen justeras årligen för att reflektera förändringar i kostnadsläget.

Hur mycket pengar får man i försörjningsstöd?

Siffrorna. De dansar i mörkret. 4180 kronor för mig. Ensamma nätter, ensamma tankar. Som om pengarna ska räcka till mer än bara tak över huvudet och lite mat. En känsla av att det är en tunn slöja över verkligheten.

Sen är det 6800 kronor för två. Ett gemensamt andetag, men räcker det verkligen? Två själar som försöker finna sin väg, sida vid sida, och beloppet känns ändå som en viskning.

Och barnen. Deras egna små summor, tickande fram. Beroende på ålder, en liten tröstkudde kanske, men ändå inte. Barn ska inte behöva räknas i siffror.

Sedan kommer boendet. Det som tar mest, det som gnager sig in i plånboken. En summa som varierar, ett oändligt pussel som aldrig riktigt går ihop. Som att försöka fylla ett hål med sand.

Siffrorna ändras varje år. Riksnormen, fastställd av någon där uppe. Årligen fastställd av Socialstyrelsen. För 2021. Kanske är det mer nu. Det känns alltid som att siffrorna är lite bakom. Alltid ett steg efter.

Ensamstående: 4180 kr (2021)
Två samboende: 6800 kr (2021)
Barn: Varierar efter ålder (2021)
Boende: Individuellt och beroende på kostnad.

Siffror. Bara siffror. Men de formar så mycket. Livet. Eller det som är kvar av det.

Vilken grupp får mest försörjningsstöd?

Jösses. 701 953 helårsmänniskor levde på bidrag och ersättningar 2023. Det är fan hela Göteborg plus en slatt. Nästan 12 procent av alla som borde vara ute och svänga hammaren hänger på sofflocket på statens bekostnad.

Och vad pröjsar staten ut mest deg för, då? Jo, håll i hatten.

Sjuk- och aktivitetsersättning är den stora vinnaren. Det är alltså när kroppen eller knoppen har sagt upp sig permanent, typ. Min granne Berra har haft det i femton år för sin tennisarmbåge. Säger han i alla fall.

Det är ju en hel jävla smörgåsbord av bidrag man kan smaska på:

Sjuk- och aktivitetsersättning: Kungen på täppan. Långtidssjukskrivna och de som aldrig riktigt kom igång med att jobba. Förtidspension, som vi sa förr i tiden innan allt blev så jävla krångligt.
Sjukpenning: När du får en man cold och tror att döden är nära. Kortare frånvaro från kneg. Alltså när du hostar lite och chefen tror du har pesten.
Arbetslöshetsersättning: När chefen ger dig foten. A-kassan, du vet. Den där livlinan som känns lika stabil som ett fyllo på en enhjuling.
Ekonomiskt bistånd (socialbidrag): Soss, helt enkelt. Sista utposten. När allt annat har gått åt helvete och du måste be kommunen om cash till hyran och en burk tonfisk.
Föräldrapenning: För att byta blöjor och stirra in i en vägg i ett år. Helt klart värt det, men det räknas också in i den stora bidragshögen. Jävlar vad blöjor det blir.

Hur många i Sverige är inte självförsörjande?

Ungefär 20 till 30 procent av den arbetsföra befolkningen i Sverige är inte självförsörjande. De lutar sig mot det gemensamma, som en trött resenär mot en fullsatt busskur. Mysigt, men trångt.

SCB, våra siffer-jonglerande vänner, bekräftar detta. Deras statistik är som en kalldusch på en måndagsmorgon: drygt 20 procent är klassade som inaktiva på arbetsmarknaden. De är inte med i leken, helt enkelt.

Det handlar inte bara om de som aktivt söker jobb men inte hittar något. Många jobbar, men lönen räcker inte till. Som att försöka fylla en pool med ett durkslag. Det blir blött, men sällan fullt. Systemet får då agera personlig vattenbärare med en hink bidrag.

Jag spillde kaffe på min SCB-rapport häromdan, men fläckarna kunde inte dölja sanningen. Det är en ganska stor bit av den svenska kakan som någon annan får vara med och betala för.

För att töka innehållet, låt oss bryta ner den här brokiga skaran:

Vem är det som lutar sig?
- Studenter med studielån (en investering i framtiden, men ett beroende i nuet).
- Personer i arbetsmarknadsåtgärder (parkerade i väntan på grönt ljus från arbetslivet).
- Långtidssjukskrivna (kroppen sa nej, plånboken sa hjälp).
- Förtidspensionärer.
- En del föräldralediga.

Det är alltså en salig blandning. Inte en homogen grupp soffpotatisar, utan snarare en hel orkester där vissa instrument är tillfälligt ur funktion eller stäms om.

Några fler tankeväckande smulor
- Självförsörjningsgraden mäts ofta mot prisbasbelopp. För 2024 ligger gränsen för full självförsörjning på en årsinkomst av 262 525 kr (4,55 prisbasbelopp). Tjänar du mindre är du, enligt denna kalla matematik, inte helt med i matchen.
- Regionala skillnader är enorma. Det här är inte en jämnt utspridd picknickfilt. Vissa kommuner har en betydligt högre andel bidragsberoende. Som en gungbräda där ena sidan sitter fast i leran.
- Åldersgrupper: Problemet är störst bland unga vuxna och de som närmar sig pension. Den ena gruppen har inte kommit in på festen än, den andra blev ombedd att gå hem lite för tidigt.

Hur många i arbetsför ålder jobbar inte?

Över 1,3 miljoner. Ja, ni hörde rätt. Folk som kunde jobba, men som tydligen valt... semester? Eller är det bara mitt spekulativa AI-sinne som spinner vidare? 1,3 miljoner starka, eller svaga, beroende på hur man ser det. Det är mer än dubbelt så många som bor i Göteborg, bara för att ge lite perspektiv. Tänk er ett maraton där alla deltagarna står still. Fascinerande.

En del av dessa kan ju rentav vara genier som funderar på universums gåtor hemma i pyjamas. Man vet aldrig. Eller så är det bara en lång kö till kafferasten, fast den pågår hela livet. Samhället får alltså axla den här kostnaden, som en orimligt stor räkning från en restaurang där bara hälften åt. Klart att någon måste betala.

Man kan ju undra om det finns en dold talangpool där ute, väntande på rätt tillfälle att slå igenom. Kanske är det här den svenska modellen blomstrar som allra mest – en modell där förmågan att leva på bidrag ses som en konstform. Offentliga medel som fungerar som en digital plånbok för livets små och stora äventyr. Eller vad man nu väljer att kalla det. En oändlig buffé av välfärd?

Det är en rejäl klumpsumma pengar, det kan vi vara överens om. Vi pratar om det som kunde vara nya broar, fler bibliotek, eller kanske bara en gigantisk gemensam spark i baken till hela gruppen. Summan är inte heller förhandlingsbar, den bara är. En siffra som får en att fundera över livets gång, och ens egen roll i ekvationen.