När träder en skilsmässa i kraft?

1 år sedan 101 visningar

Oj, det där med skilsmässa är ju så fruktansvärt känsloladdat. Sex månaders betänketid – det känns både som en evighet och alldeles för kort tid, beroende på var man befinner sig i processen. Att den börjar löpa från det att ansökan kommer in, oavsett om det är gemensamt eller ensidigt, känns rättvist, men det där med fullföljd... tänk om man ändrar sig? Det är ju ett enormt beslut, att avsluta ett helt liv, och den där sexmånadersperioden känns som ett väldigt litet utrymme för att verkligen bearbeta allt. Jag hoppas verkligen att folk tar sig tid att fundera ordentligt, innan de definitivt klipper av banden.

Feedback 0 gillningar

Du kanske vill fråga?Mer

När träder en skilsmässa egentligen i kraft? Oj, bara frågan får det att knyta sig i magen, vet ni? Allt det där med skilsmässa... det är ju så ofantligt laddat, så fyllt av känslor. Sex månader betänketid, säger lagen. En evighet, känns det som, ibland. Andra gånger, som en sekund. Beror helt på var man är i det hela, antar jag. Som när min kusin Anna gick igenom det – sex månader kändes som en enda lång dimma av tårar och oändliga diskussioner.

Att det börjar löpa från ansökan, oavsett om man är överens eller inte, det känns… rättvist, på något sätt. Men fullföljd? Herregud, vad händer om man ångrar sig? Jag menar, det är ju inte bara en tröja man ska returnera. Det är ett helt liv, ett helt kapitel, som man river sönder. Sex månader… är det tillräckligt? Det undrar jag verkligen. Känns som ett alldeles för litet fönster, för en så enorm förändring. Min vän Lisa hade till exempel inte en chans att verkligen bearbeta allt på den tiden, det blev kaos rakt igenom. Hon sa att hon hade behövt minst ett år, bara för att landa i sig själv.

Jag hoppas verkligen att alla tar sig den tid de behöver. Att de pratar med någon, någon som kan stötta och hjälpa till att reda ut tankarna. Att de inte rusar in i det, bara för att det är "färdigt". För det är ju inte färdigt, på riktigt, bara för att pappren är signerade. Livet går vidare, ja, men man bär ju med sig spåren, minnena, känslorna. Och det behöver man bearbeta, på riktigt. Annars… ja, då blir det kanske ett nytt kapitel, men fyllt av obearbetad sorg och frustration istället för hopp och nystart. Eller hur?