När räknas man som förlovad?

Förlovad… när blir man egentligen det? Alltså på riktigt? För mig, personligen, så är det i den där magiska sekunden man säger “ja”. Den där stunden när allt liksom stannar upp och hjärtat slår volter. Tänk er, ni vet, glädjetårar som rinner nerför kinderna (jag grät floder, kan jag säga!), den där overkliga känslan… och vetskapen att man ska dela resten av sitt liv med sin allra bästa vän. Frieriet i sig är ju såklart viktigt, det är ju liksom frågan, startskottet. Men det är ju “ja”-et som gör det på riktigt, eller hur? Det är då man faktiskt blir förlovad. Då man liksom kan ringa alla (jag ringde min mamma först, hon grät ännu mer än jag!) och skrika ut det till världen: VI SKA GIFTA OSS! Sen kommer ju allt det roliga, planerandet av bröllopet, klänningen, lokalen… Men det är en annan historia. Just i den stunden, när “ja”-et lämnar ens läppar… då, just då, är man förlovad. Det är i alla fall så jag kände. Min väninna Anna, hon kände sig tydligen inte förlovad förrän ringen satt på fingret. Olika för alla antar jag. Men för mig, det var “ja”-et. Den där känslan… obeskrivlig.