Kan en person med borderline älska?

Okej, här är ett försök att redigera texten om borderline och kärlek, med den mer personliga och känslomässiga stilen du efterfrågade:

Kan en person med borderline älska? Alltså, verkligen älska?

Jag har stött på den frågan så många gånger. Ibland har jag till och med ställt den till mig själv, liksom, “Är jag ens kapabel till det här?” Och svaret är ett rungande JA. Absolut kan en person med borderline älska. Men det är inte alltid lätt, det ska sägas.

Jag menar, tänk dig att gå runt och hela tiden känna att du inte riktigt räcker till. Att du är liksom…defekt. Som en kopp som har en liten spricka i sig. Så känner många med borderline. Det är den där instabila självkänslan som spelar oss spratt. Man börjar liksom tro att man är svår att älska, att ingen egentligen kan se förbi alla de där… ja, ni vet, “problemen”.

Och det leder ju till att man blir misstänksam. Jätte misstänksam. När någon säger att de älskar en, så tänker man ju direkt: “Jaha, men vänta bara. De kommer att tröttna. De kommer att se hur jag egentligen är och då sticker de.” Jag minns en gång när jag var yngre… jag hade träffat en kille, och han var verkligen gullig. Men varje gång han sa något snällt så kände jag bara panik. Som om jag väntade på att han skulle ångra sig. Det var helt sjukt.

Jag har läst någonstans (jag kommer inte ihåg exakt var, någon studie kanske?) att den här osäkerheten kan göra det svårt att lita på andras känslor. Och det är ju sant. Det är så svårt att bara…släppa taget och tro på att någon faktiskt kan tycka om en. Men det går. Det tar tid, och det kräver otroligt mycket jobb, både från en själv och från ens partner. Men kärlek? Ja, vi med borderline kan absolut älska. Kanske till och med lite för mycket ibland, haha! Men det är en annan historia…