Hur lång tid tar det att skilja sig?

Oj, sex månader för en skilsmässa… det känns ju som en hel livstid, eller hur? Jag menar, när man står där mitt i smeten, med hjärtat i tusen bitar och framtiden som en suddig fläck, då känns ju sex månader som en evighet. Och det där med betänketiden, det känns liksom… lite ironiskt, eller hur? Som om livet tar en paus, fastän allt inuti dig skriker efter att gå vidare.

“Betänketid”… ja, det låter ju så himla rationellt och genomtänkt, men ärligt talat, vem är det som verkligen tänker klart under de här månaderna? Jag minns när en vän gick igenom sin skilsmässa, hon sa att varje dag var en kamp för att inte bara sjunka djupare ner i ångesten. Hon bara längtade efter att få det överstökat, att få ett avslut.

Och visst, det är ju en liten ljusglimt i allt det här mörkret att bara en av er behöver begära fullföljd, lite mindre byråkrati mitt i all känslostorm. Men sex månader… det är en lång tid att leva i limbo, eller hur? Jag minns att jag läste någonstans att forskning visar att stressen under en skilsmässa kan vara lika hög som efter en traumatisk händelse. Tänk på det, sex månader av det! Man bär ju den här tunga bördan och försöker samtidigt navigera i ett liv som känns helt främmande. Det är inte konstigt att man känner sig helt slutkörd.